Aftonbladet – 9 juni 1871, sida 2

Norge och Ryssland i Finmarken. VIL Det återstär nu att vidröra den punkt i det internationella förhållandet mellan Norge och Ryssland, som de flesta ha hört omtalas och som isynnerhet har tyckts böra gifva anledning till grundadt bekymmer: Rysslands behot af och anspråk på att erhålla en del af Finmarken för att i denna norska landsdels alltid öppna och isfria fjordar kunna anlägga en örlogsstation, från hvilken den ryska flaggan kunde bli herre på Nordsjön och Atlantiska oceanen. Hvad nu denna sak angår, så beror det först och främst på ett misstag, då det har blifvit trodt och isynnerhet af utländska författare upprepadt, att något anspråk i detta afseende har varit framstäldt från rysk sida. Vi skola i det följande vid redogörelsen för de mellan Ryssland och Norge förda diplomatiska underhandlingarne få tillfälle att se, att Ryssland icke ens då, när förhållandet har varit som mest spändt, har framställt någon sådan begäran till den norska staten, och skola då tillika finna hvad det är, som har föranledt nämnda mycket spridda tro. Men icke nog härmed, så skulle en sådan begäran från Rysslands sida vara onyttig och öfverflödig. Det förhåller sig nemligen med Finmarkens förmenta rikedom på goda, istria hamnar i motsats till det norra Rysslands förmenta brist på sådana ungefär på samma sätt som med fiskena, eller förhållandet är, rättare sagdt, snarare tvärtemot hvad man bar trott och hvarpå man har byggt sioa konjekturer om den ryska marinens behof af norskt kustland i Finmarken. Å ena sidan, yttrar professor J. A. Fries), är det en öfverdrift, då flere författare ha åstått, att de finmarkska fjordarne alldeles icke i någon grad tillfrysa, men på andra sidan är det ännu större öfverdrift eller rent af oriktighet, då det har sagts och trotts, att det ryska Lapplands fjordar alldeles tillfrysa ända inifrån till mynningen. Inaom sina egna landamären har Ryssland sjelf både isfria fjordar och hamnar till sådant antal och så utmärkta, att det alldeles icke i detta afseende har något slags rimlig orsak att söka förvärfva flere. På den senare tiden ha flere ryske vetenskapsmän genomrest dessa nordliga trakter, och i sina skrifter göra dessa icke heller någon hemlighet af det verkliga för hållandet. Så t.ex. yttrar Ssidorow år 1866: Vi ha hundraåriga historiska fakta och många statistiska data, som klart bevisa, att äfven våra nordliga kusttrakter innehålla vilkor för samma rika industriverksamhet, hvarmed kusttrakten i allmänhet utmärker sig. Vår Ishafskust har.en långt större utsträckning än den norska; den ligger sydligare än denna; vid dess stränder finnas massor af gräs och skog, och vid densamma finnas ankarplatser för fartyg, så utmärkta och så skyddade för alla vindar, att de anses såsom de ypperligaste på jorden — Så, yttrar en annan rysk författare, Dolinski, fryser Kolafjorden blott till 10 verst bortom staden Kola och är endast tillfrosen i Januari och Februari; stundom fryser den alldeles icke. Jekaterinehamnen, som ligger 40 verst fråa Kola, fryser allrig. Det skulle också, fortsätter Friis i nämnde uppsats, vara ett högst märkligt geografiskt fenomen, om de klimatiska förhållandena på dessa kuster plötsligt och med-ens skulle förändras sålunda, att fjordarne på norska sidan af gränsen aldrig belades med is, under det att detta deremot vore fallet straxt sedaa man passerade Jakobselfven eller gränsen och kom in på ryskt område, eller med andra ord, att golfströmmen, hvilken man antager, att Finmarken ända till Sydvarangers gräns har att tacka för sitt jemförelsevis milda klimat, plötsligen skulle vända tvärt om från Jakoseltven eller taga riktning rätt ut till hafs eller plötsligt afkylas genom att komma in på ryskt områda. Sanningen rörande de klimatiska förhållandena är, att de norska fjordaroe i Sydvaranger i allmänhet tillfrysa ända inifrån ett kortare eller längre stycke utåt frän en half till en mil. Det beror dels på vinterns stränghet, dels på den större eller mindre mängd sötvatten, som kommer ned från de olika stora fjordarne. Detsamma är händelsen på den angränsande ryska kusten. De djupaste fjordarne tillfrysa äfven här längst inifrån ett längre eller kortare stycke utåt, men den yttre, djupaste och största delen af dessa, likasom af de norska, är isfri hela året igenom. Och sådant är förhållandet icke blott i de närmaste, utan i alla ryska fjordar på den murmanska kusten. Det är vidare ett faktum, som man hittills till följd af obekantskap med förhållandena icke har kunnat lägga vigt på, nemligen att flere af dessa isfria tjordar på närmaste ryska område ha fpperE hamnar, större och mindre, tjeniga till båtoch skeppshamnar, om man ville nyttja dem dertill. Utom Stolbova, Vaidd gubba, Karabella, iore Mutkafjord vester om ola samt några öster om densamma t. ex. Tiriberka, Gavrilov och Semiostrof må isynnerhet nämnas såsom de utmärktaste Pejserfjord, Jekaterinoch Jeretikhamnen. Om man jemför lokaliteterna vid Jerelik t. ex. med roshavn eliey jen hamn i Sydvaranger, som man har hört talas nm, att Tyssland skulla önskat att komma i besittning af, så skall man säkerligen fana, alt icke blott dJeretik, utan äfven Pejsen och Jekaterinehamnen i flere afseenden äro gynnsammare utrustade än den förstnämnde för anläggning af en örlogshamn, en stad eller, om icke annat, ett storartadt fiskeetablissement, hvarom på den senare tiden varit fråga såsom ett slags mönsterskola till lärdom för den derstädes fiskande ) I en uppsats om Isfri Fjorde och Havne paa ) Kusten af russisk Taplande tryckt i Morgen: ! bladet för 1868, n:r 277 och följande.