Aftonbladet – 9 juni 1871, sida 2

ändock blir romantiken trogen. Angelique blef det icke. Hon hade tänkt ganska mycket och sansadt på kärlek under den sednare tiden och lika mycket började hon nu tänka på ett förståndigt giftermål. Men, nu nog om unga flickor, om deras drömmar och infall! Striden mellan Whigs och Tories, mellan Earles Dene och fabriksegarne hade börjat, Skarpa ord och stundom ännu obehagligare projektiler slungades ef det ena partie:s kämpar på det andras. Fanor fladdr de och valspråk glänste i solskenet, kokarder, för ena sidan blå, för den andra gröna och höggula, prydde klädesoch vadmalsrockarna och guld och silfver regnade, liksom Denethorp hade varit sjefva Danaö. Med ett ord: det var en vasstrid af den gamla, goda tiden, lika allvarsam som nu och vida mera ärlig. Den som sjelf varit med om sådant kan lätt göra sig föreställning om de yttre till dragelserna under de veckor som föregingo valet af en parlamentsledamot för köpingen Denethorp. Mr Prescot kom, frikostig på guld och löften, ifrån London, för att repres sentera den sak hvarför Hampden dött på slagfältet cch Sydney på schavotten. Prescot var en utmärkt kandidat, — vida bättre, vi nödgas erkänna det, än Hugh Lester. Ehuru icke gammal till åren, var han väl förfaren i dylika saker och var han hvarken mycket rikare, eller utdelade han frikostigare sitt guld, än miss Clare, så förstod han åtminstone att göra det med mera ostentation och öclat. Derjemte var Prescot kandidat för den populära sidan, hade derföre de högljuddaste skrikhalsarne på sin sida, och den tiden var detta alltid en sak af betydenhet. 1 allmänhet förena mennistor gerna sin röst med det starkaste ropet och Hurra för Prescoti ljöd derföre mycket