Aftonbladet – 6 juni 1871, sida 2

ärdock till slut, ty då han förnöjd stack sit! stipendium i fickan läg den unga matercati ken döende af bröstlidande och hans andre medtäflare hade fått rymma fältet. Han hade rerligen råkat i delo med sina lärare, til följd af några grekiska epigrammer, hvilka visat vida mera snille och lärdom än anständighet och vördnad för professorerna. Och denne Mark Werder, för hvilken Asistopbanes blott varit ett torrt studium, för hvilken stjernorra rå bimleahvalfvet lika g rna skullo få varit tecnbitar och som af skäl, dem Marie bäst kunde yppat, ej egde någon rättighet alls till det stipendium han erhållit — han var vu, stolt af sin framgång på väg till siit fädernebem. Då han kom frem till hoset, stod porten öppen; han behöfde således hvarken knacka på, eller ringa för att komma in i förstugan och vidare in i förmaket, der parfymen af lackvioler vidrigt blandade sig med lukten af spritdrycker och tobaksrök. Rummet var bättre försedt med möbler än det som vi nyss lemnat i nr 23, och likväl egde det senare mera bemtretrad. Då Mark råg sig omkring, fattades han ef en känsla af obehag. De rum som han i Cambridge haft, voro för ingen del luxeriöst möblerade, men jemförelsevis togo de betydligt företrädet framför detta. Han hade höjt sig öfver familjen; dess vägar voro icke längre hans vägar; dess smak icke längre hans. Dertill framkallade det gamla, välbekanta rammet tankar och minnen, som de tre årens kortvaro icke så litet fördunklat; — f ningar, som, ehuru lätta att fördraga, då de icke ipgrepo i hans dagliga , börjsde antaga en hotande karakter, då han nu åter befann sig i Decethorp. Den gammalmodiga ländstolen med sittsmutsiga skinnöfverdrag, det ripiga mahognybordet, den slitna golfmattan och ett dammigt