Aftonbladet – 5 juni 1871, sida 2

STOCKHOLM den 5 Juni. Norge och Ryssland i Finmarken. ; IV, Vi öfvergå nu till en kort redogörelse för ryssarnes egna fisken, hvilka hs en dubbell: betydelse för Norge, dels derigenom att del: öppna ett fält inom Rysslands egoa råmärken : att tillfredsställa det förvärfsbegär, som eljest : kunde tänkas skola förmå nämnda land att ön: ska komma i besittning af de norska fiskeplatserna i Finmarken, dels också derigenom att norrmännen deltaga i dem. De fisken, om hvilka här är fråga, idkas på den s.k. Marmanska kusten, såsom den närmast till Norge gränsande delen af Rysslands kust vid Ishafvet fram till Hvita hafvet kallas. På denna kust finnas från gränsen till Svjatoinos 41 stanoviajtscher eller fiskeplatser, hvilka l: under fångsttiden besökas af omkring 2000 ryska fiskare, men den öfriga delen afåret stå tomma. Beskrifningen om de fiskmassor, som : här gå in mot kusten, motsvarar fullkomligt hvad man hör om de stora Torskebjerge. och sillstimmen på Norges kuster. Till Kolavikeo, skrifver en rysk författare vid namn Bogaslav, kommer på hösten en sådan mängd sill, att invånarne sätta ut sina gara straxt utenför sina has och fånga så mycket, att de icke veta hvad de skola göra mad den — År 1825 stod,, berättar en annan rysk författare, sillen i sådan mängd i Kolaviken, att befolkningen öste upp den med byttor och på hösten 1777 åref en sådan mängd sill upp och låg qvar på de långgrunda stränderna vid staden, att den räckte folket upp till knäet, hvarför stadens invånero på våren måste förena sig med pomorerae, som då ankommo för att idka vårfiske, om att skaffa bort den, på det att den icke skulle förpesta luften — När sillen, säger Nebolshin i sin statistiska öfversigt öfver Ryssland, strömmar in från Hvita hafvet, vanligen i Juli månad, packar den sig ofta så tillsammans, att den bildar kolossala kompakta massor. Förföljd af annan fisk, tränger den sig in i bugter och elfmynningar och kastas till och med på land i sådan mängd, att den betäcker stranden på långa sträckor.? Icke mindre rika äro de massor torsk, som bär gå in under land. Trots denna naturrikedom är dock viast:n jemförelsevis mycket ringa. Medeltalsvinsten af de murmanska fiskena uppskattas icke tili mer än ärligen 300,000 pod (1 pud — 38!2 svenska marker) saltad och torkad torsk samt omkring 100,000 pud af andra fisksorter och tran, och följden häraf är, att de icke en gång förslå för den närboende ryska befolktingens behof, hvarföre de ryska lodjorna, (jakter) årligen mäste begifva sig till de fiamarkska städerna och der för spanmål och mjöl tillbandla sig beredd fisk. Orsaken, hvarföre detta blir nödvändigt, ligger likväl icke blott deri, att det är ett jemtörelsevis ringa anta! fiskare, som på den murmenska kusten hemta upp hafvets rikedomar ur djupet (man jemföre nämnda antal, 2000 fiskare, med de 10,000 fiskare, som äro i verksamsamhet vid: Finmarkens kuster) och att den fiskade qvantiteten till följd deraf icke heller blir betydlig, utan äfven i den dåliga behandliog, som bestås varan och gör, att denna icke kan tåla vid någon längre transport. Såväl torsken som sillen nedsaltas blott. Torskens beredning till klippfisk är okänd och icke heller beredes hvarken Roitskje: eller Rundfisk.. Det salt, som begagnas, tillverkas at befolkningen sjeli och är ytterst dåligt, hvilket naturligtvis har ett menligt inflytande på varans godhet. Orsakerna, hvarföre så få fiskare begifva sig till den murmanska kusten, äro icke svåra att påpeka. Senatorn Mechelin vidrör i sin här ofvan citerade berättelse en af dem, nemligen bristen på en ordnad och lätt kommunikation. Då ryssarne., yttrar hen, icke ega tillräcklig underrättelse om fiskens gång, stanna de ofta på ett ställe, dit fisken alldeles icke kommer, då de på något afstånd derifrån skulle ha kunnat göra en rik fångst. En regelbunden ångbåtskommunikation längs kusten, hvarigenom fiskrarne kunde erhålla underrättelse om fiskens förekomst på de särskilda ställena utåt denna, skulle skänka den ryska fiskeindustrien oberäkneliga fördelar. Detta är säkerligen en af de väsentligaste! orsakerna, men icke den enda. I samband härmed må nämnas den fullständiga bristen på alla de lättnader genom en ordnad uppsigt, läkarehjelp, en regelmässig, skyndsam och säker omsättning o. s. v., hvilka dels af sig sjelfva följa med tillvaron af en bofast befolkning, dels måste framkallas genom positiva åtgärder från det allmännas sida. Allt detta saknas ännu på den ryska sidan, och i här har man också ett af skälen, hvarföre de från storfurstendömet Finland kommande qvenerne föredraga att vända sig till Norge och deltaga i de fiamarkska fiskena framför att begifva sig ned till den öde murmanska kusten, Huruvida de hinder för det ryska fiskets framgång, hvilka ligga i här antydda brister, skola undanrödjag i den närmaste framtiden och ryssarne derigenom få tillfälle att på sitt eget område idka ett tillräckligt lönande fiske, är en fråga, som beträffande det internationella förhållandst mellan Norge och Ryssland onekligen har stor, men icke afgörande betydelse. För oss är det vigtigast att veta, att i fall Ryssland på allvar vill rikta sin uppmärksamhet på att förbättra vilkoren för dessa sina nordliga provinsers invånare, så bör dess blick förnuftigtvis stanna inom dess egna råmärken, der det sjelf är i besittning af alla de naturliga rikedomekällor, som det kan önska sig. Den ryska regeringen kan rimligtvis icke ha något skäl att för fiskenas I eknli nn rikta hlickaen nå den noreka Kin.