Aftonbladet – 3 juni 1871, sida 3

Digte of Henrik Ibsen, (Kjöterbavn 1871 F. Hogel.) Det har knappt hörts något af den norske nn sedan han skref De urges forbund, stte olster som enligt hans eget något eu. femistiska utiryck var putset for mandlige ;jtero, men i hemmet bief ;smudset af stänk re flöjter,, medan hsn sjel: !8g för enkar vid Port Said. Det ör sälvnda med es käns sia sf? spänd förvänten man öppnar detta nyss utkouna jäst omfångsrika häfte; hvari rågra dikter af äldre datum blifvit ipryinda, men deck det mesta är vytt; och man finzer visserligen älven bär mycket af det misantropiskt ironiska skaplyrne, som den högt begåfvade diktaren med all mskt, någon gång äfven invita Minerv2, tyckes vilja göra till sitt, men derjemte åtskilligt af stor poetisk fägring och i en frisk, lifskraftig anda. Ett af de främsta rummen intages obestridligen af det till en del äfven för ailmänheten genom utdrag i tidvinger bekanta synnerligt origine!la cch djuptärkta Ballonbrev til en svensk demen, der författaren, efter stt hå upprullat sing minnen från besöket i Egypten vid Svezzapalevs invigning, i sammane bang med Egyptens själlösa sagoverld och förstelnade gudabilder låter preussiska polis tikens män passera revy, disse Fritzer, Blumepthalor, og de herrer generaler, nummer Jen og rummer den!, I slutet af detta gepialiska begrafoingsqväds öfver tidehvarfvats koryiter, der författaren ser: hur Bismarck og de andre gubber vil, som Memrnons söjlestobber, siddo spröd på sagastolen uden sang nod morgensoles,, är endityrambisk lyfte :g, som ovilkorligen måste rycka läsären med rig, och i sin heihet måste detta poem anses som en verkligt eridont företeelsu. I främsta ordningen nämna vi vidare nåsot som man knappt skulle väntat af Henik Ibsen, ett par idylliskt novellistiska ut