Aftonbladet – 3 juni 1871, sida 3

Troens grund, gavska elakt, men bitande qviekt. Någon gång äro ock sarkasmerna iklädda en sällspordt vacker form, till prof hvarpå vi anföra följande lilla poem. Kong Håkons gildehal. Du gomle hal med de mure grå, hvor uglen bygger sig rede, — så tidt jeg dig ser, må jeg tänke på kong Lear på den vilde hede. Han gaf sine dötre kronens skat, khan gaf dem sit dyreste eje; da jog de ham ud en uveirsnat, at färdes på vildsomme veje. Du bal, som tynges af tidens vägt, du måtte det samme friste; — du gav en utaksom efterslägt den dyreste skat du vidaste. Du gav o3 mindernes gyldne höst, en saga med billeder rige. Men hörtes en eneste sönne-röst sit tak gennem natten skrige? Der måtte du stå, som Albions drot, til leg for de kåde vinde; sex hundrede år hven stormens spot omkring din grånende tinde, — Nu dagea det, gubbe; dit folk er vakt; nu pröver vi fejlen at rette: vi flikker med klude din kongedragt; du har alt en rarrehätte. Og derfor, du bal med de mure grå, hvor uglen bygger sig rede, — så tidt jeg dig ser, må ieg tänke på Kong Lear på den vilde hede. I) Över hufvod tsget tro vi oss kunna förutsäga, att äfven den svenska alimänketen Jekall med nöje göra rättvisa åt den rika skörd af upphöjda både tarkar och känslor som i denna diktsamling framträda med förmfulländningens hela behag. MOM PR PF OP OP wete fe Mm TT ee Nu ot Alperna, deras natur och folk. Af H. Berlepsch. Med 23 illustrationer i tontryck Öfversättning från fjeds orginalupplagan of 0. W. Ålund. (Stockholm, EB. T. Boergegren.) Af deits intressanta arbete, som väckt en ovanligt stor uppmärksarhet icke blott i föravd, uten äfven iutlandet, och selska journaler framkallat särdeles ampla erkännanden, bar helt nyss förgta häftet utkommit i svensk öfversättnin; rde med rätta kuvna göra anspråk på i vårt land vinna allmänbetens tillde, så mycket mer som Alplandet, dess natur och folk, är i Sverige mera obeot än mirga vida mindre märkliga trakter och rsturförhållanden. Härtill kommer att förfottaren nöjer sig ej med ait meddela lifliga nstormålviogar, utan äfven de rent geologiska förhållandena, m. m. af vetenskaplig beskaffenbet tagas här i betraktande, jemte det framställningen ofta kryddas med iifligt berättade reseäfventyr och dylikt. Utstyrseln är särdeles vacker och planscherna goda. Toflor och berättelser ur Sveriges historia för barn, utgifna of Fredrik Sandberg; med 10 litografierade planscher. (Stockholm 1871, A. L. Norman, Pris 1 rår.) Författaren engifver syftet med detta lilla arb te vara icke så mycket att öka det redan befintliga stora antalet läroböcker för nybegynzsre, som feastmear att lemna en användber lektyr i hemmet, vare sig så, att barnen fjeltvaå fioge läsa berättelserna, eller ändå bättre så, alt någon af de äldre läste och barnen hö.de på samt derjemte att tjena till någon ledning för nybegynnare i undervisningskonsten. För detta ändamål äro berättelserna ordnade i olika kurser och försedda med förtydligande planscher semt åtföljda af utdrag ur poemer af fosterländskt ingehåll med bänvisnieg till lämplig welodi. Pianscherna äro ofta rätt lyckligt utförda, och idea att anvärda sådana torde vara allt berömd värd; åtskilliga ojomnheter i texten, äfven med fästadt siseende på de tre olika kurserna, tyckas dess värre icke ha kunnat undvikas. Sålunda förefaller framställningen stundom alltför mycket pueril, isypnerbet com författaren helst vill att berättelserba skola ppläsas al någon äldre person, såsom då förf. i berättelsen Om Ånsgarius säger, att vid denna tid, d. v. s för omkring 1000 år aedan, lefde en men, som regerade örver så rmårga Jänder och var så mäktig, att ban kallades kejsare, — stundom alltför torr och abetrekt, såsom då förf. redogör för rikets grundlsgar och i afseende på riksdggsordningen telar om propositioner, census, samfälda val 0. 8 v. (hvsrvid må ihågkommas att den tredjo kursen, enligt författarens egen uppgift, motsvarar bvad beroct bör inbemta i svensk historia under zitt tredje skolår, d, v. s. vid 10—12 års ålder eller så vid pass), hvilket allt i denna exakta form väl svårligen egnar sig ens till uppläsniog för minderäriga ben. Dessutom måste vi påpeka, att en och sainan uppgift meddelas, som iman numera nästan borde kunna anse vara för alltid förvisad ur alla såväl läsesom läroböc. ker. Sälonga förekimmer vid sagan om Oden (sid. 4) den högst öfverraskande snmärknins gen, ati ,QOdin hette egentligen Sigge Fridulfsson och tios hafva varit anförare för nåäon bit invandrande folkstamns, oaktzdt det är en temligen allbekeant sak att namnet Sigge Friduifssop förfärdigades i ejuttonde århundradet af ett par lärda antiqvarier, — Då Odin förnamn, heter det vidare, att man bär dyrkade en Gud, som kallades Odin, gaf ban sig nt för att just vara denus Gud. Detta trodde folket och dyrkade honom såsom ett gudemiigt väsen — Attsådeana or. modiga försök att förvandla poesien till historia fått inänyga sig; är knappast ursäktligt, och öfverhufvod taget torde förfettsrens arbete icko rätt väl egna sig att begegnas af ardra lärare än de som ega nog urskilning att göra välbehöfliga uteslutningar och tillägg. Att boken ej är lämplig att begagnas af lärjungar på egen kand, torde vara atom allt tvifvel Gömdt är icke glömdt! Några och tretioåriga teateranteckningar of J. Roos. (Stockholm, 1871.) oo? Den hårdt pröfvade skådespelareveteranen, som fär några år sedan genom Djurgårdsteaterns brand urståndsattes att fullfölja sitt verksamma lif för den sceniska konsten i endsorten, har i dessa dagar utgitvit sina hångåriga teateranteckniogar, något, som ör, betraktas såsom ett ovanligt uppmunfransvärdt företag, tv oafsedt det versanliga