Aftonbladet – 2 juni 1871, sida 6

För några veckor sedan, just då kommunens revolution begynt, talade jag med en bekant, som flytt från Paris. Han stod helt och hållet på Versaillesregeringens sida, hvaremod jag, fastän harmsen öfver kommunens första illbragder, försvarade anledningen till upproret, i det jag liksom Bismarck sökte den i fordringen om kommunal sjelfstyrelse. Ni förstår icke denna rörelse, sade min vän Gå till mig, genom kriget och belägringen har utvecklat sig en sinnessjakdom som är smittsam och som skall leda till ett förskräckligt slut.. Då jag tog detta temligen lätt, svarade han med mera ifver: Ni tror mig icke? Hafra vi icke under medoitiden haft sinnessjukdomar, hvilka spridde sig såsom branden på en hed? Barnens korståg, danssjukan, hvad annat var väl detta? Oc det återkommer nu, men i en annan skepnad; några äro vanvettingar. andra brottslingar, och hvad som finnes af förnuft och äriighet i denua rörelse, skall krossas melian dessa tvenne qvarnstenar. Ju mera förhållandena utvecklade sig, desto mera vunno min väns åsigter genklang hos mig. Biott det rena vanvettet kunde handla så som denna kommun, denna centralkomite, detta välfärdsutskott och hvad alla dessa myndigheter hette, hvilka sköto upp som svampar. Nedrifningen af Vendömekolonnen, förstörelsen af det hus, hvari Thiers bodde, och nu brandavläggniogen i musterna falländade verket. Förstörelseraseriet bröt ut i klara lågor. Socialismens mordbrännarebanvd kafva i och med de offentliga byggnadernas och nlingafnes brand uttalat sitt sista ord, en att som judarnes öfversteprest störtat sig sjelfva i templets lågor. två månader hafva vi nu sett detta parti vid rodret i en stad, hvars befolkning är lika så stor som ett belt litet lands. Qvarstår väl nu, fastän besegrad, en enda tanke, som icke redan varit behandlad af hvarje menniska som tänkt något öfver friheten? Qvarstår er enda handling, till bvilken man kan hänvisa för att kunna säga, att icke allt var galenskap och raseri? Nej, det finnes intet sådant. Det var blott en g of efterapning af en tid, som försvvnnit för 80 år sedan; det var blott ett tanklöst utbrott al raseri mot allt, som för desta tomma despoter icke tycktes stämma öfrerens med den katekes, do bildat sig efter bändslserna 1792 och 1793. Det taiades om frihet, men. man förstod dermed blott de maktegandes! tygellöshet; det talades om menniskans rättigheter, men man förstod dermed blott rätt att fängsla hvem man fann för godi; det deklarerades om broderskap, men bössor och reyolvers voro hvarje dag i bruk; det förkunnades jeranlikbet, men fordrades ovilkorlig lydnad för hvarje hjernfoster, som utkläcktes i de maktegandes hufvuden. Den brand, som förtärt Paris konstskatter, lär väl för mången hafva blitvit en fackla, som gat honom ljus i afseende på slutmålet för det parti, som på ett bedrägligt sätt förde på sin fana orden om det fjerde ständets rätt till makten, men som i verkligheten blott var ledt af dumhet och okannighet. Hvarhelst detta parti kunde uträtta något, har det blott förstört; -ech. de medel, af hvilka det betjenade sig, voro hemtade från da arsenaler, hvarest mensklighetens fiender dölja sina vapen. Det var detta parti, som kallade sig apostlar för mensklighetens framtids lycksalighet, och under hvars herravälde fängelserna voro öfverfylida af fångar; iogen menniska var säker om sin frihet; och intet ord fick tryckas eller uttalas, såvida det var obehagligt för ögonblickets maktionehafrare, och dessa vexlade oupphörligt. Genom detta parti, som var i upplösning genom inre, giftig bitterhet, skulla de socia!a förhållandsnar förbättras och samhället gå en skönare och bättre framtid till mötes. Sådana män måste gå under i den hvirfvel, som de sjelfva framkallat, oaktadt de i början egde ett stöd, som nog kunde hållit dem uppe, men jag koppas, att deras undergång skall lemna efter sig den läran, att man på det politiska omrg nu icke längre kan vinna inträde med våld. De tider äro längesedan förbi, då man använde maktspråk till omvändelse i religiösa trågor. Helaländer hafva genom svärdet blifvit förda från en religion till en annan, hela folkslag hafva på befallning bortlagt sin trosbekännelse lika lätt som sinn uniformer, och det gifres ännu partier, som drömma om att kunna förnya sådana omvändelser, men de glömma, att de icke längre kunna gå fram med dragonader och inqvisition. Kommunens mordbrännareband har wott, att rcen i det politiska lifvet kan gå fram med eid och svärd, mon det uträttas härmed intet i vår tid; ju mera våld som användes, desto större affall. Det fanns i början af upproret många i Paris, som sökte ursäkta utsväfoingarne af undseende. för en friare komreunai styrelse och försökte ait med denna till mål åstadkomma en försoning, men hvar äro nu dessa män, dessa frihetens bepröfvade förkämpar? De ha flytt eler äro förgslade. Men när sådana män måste med afeky vända sig bort, tror man väl då, att en enda menniska låtit sig vinnas af de våldsamma åtgärder. Hvad blifver nu följden? Man vågar icke tänka derpå, ty framtiden är hotande, och om en eller annan ond ande gjort till sin uppgift att under dena närmaste tiden sätta en bom för hvarje fri utveckling i Frankrike, kunde han icke hafva uppfunnit andra och verksammare medel än dem detta svafveloch petroleumband har användi OO 2 få or te brat AN TR CM, bor at MA JAN fa Jfr TN be mn br I fr fr AG i j TIIRPETODEREENNTSTITRAA Det cirkulär, som Jules Favre utfärdat till Frankrikes diplomatiska ombud i utlandet och för hvars innehåll vi i korthet redogjort, åtföljdes af en afskrift af ett bref,