Aftonbladet – 2 juni 1871, sida 2

unnit ur lösningar absorberade först då ett visst tryck fått verka på vätskan. Af salvor är det i allmävhet de härskna som medföra goda resultater; och orsaken är, att denna nedför den för absorption så nödvändiga irritationen. Den friska huden kan absorbera alla i vatten lösliga ämnen; men gynnas eler motverkas absorptionen allt efter omständigheter hos subjektet, läkemedlet och sättet för dess användande. Bästa sättet är alltid ingnidning, ty då medverka värmet, trycket och ytterhudens förtonnande genom afskafning. Eget är, att olika preparater af samma grundämnen, t. ex. qvicksilfver, kunna vid ivgnidning medföra så olika resultater; sålunda följa inga förgiftningssymptomer på ingnidning af Calomelsalva, hvilket åter är fallet med unguent. Hydrargyri. Omvändt är förhållandet då Calomel och metalliskt qvicksilfver användes invärtes; då framkallar det förra lätt förgiftniogssymptomer, men qvicksilfret förblir nästan overksamt. Då man emellertid emot antagandet af yttre blymedels absorption invänder, att blyhvittsalva och blyvatten ) användas långliga tider mot utvärtes åkommor, böra vi dock härvid besinna, att dessa tider, hur långa de ock för behandlingen må vara, de dock äro mycket korta i förhållande till dem, hvarunder hårmedel vanligen användas, hvilka i allmänhet gå på åratal, då åter de förra medlen endast användas en eller annan månad. Men deraf följer ej, att blyhaltiga hårmedel alltid skola skada i längden, ty detta beror på användandet, om man tager mycket eller litet, endast fuktar sjeliva håren dermed eller ingnider det i huden ete. Ingnidning kan emellertid förutsättas ske mycket ofta, dels emedan publicum väl vet, att håren ha rötter och att man för frambriogande af hårväxt mäste inverka på rötterna; dels emedan försäljarne af Halls hårrenovator ha i Anvisningarne uttryckligen föreskrifvit att medlet bör, då ändamålet är att äterställa hårväxten, väl ingnidas med fingerspetsarnen. Men det är just denna ingnidning som är skadlig; vi ha här icke en, utan flere hudytor, som samtidigt kunna upptaga medlet, och de bli just genom gnidningen desto mer tjenliga härtill (se ofvan). Om man derför uppgltver sig känna personer, som under loppet af 2—3 år begagnat medlet för att färga håret med, utan att den ringaste olägenhet eller symptom, som tydt på blyförgiftning, följt; så bevisar detta ej, att ej så skett i andra fall, der personer användt medlet för att få håret att växa, ty applikationen är i dessa båda failen ej densamma. Hvad ensamt qvantiteten beträffar, föreskrifves i senare fallet 3—6 gånger så mycket af medlet som då frågan är att en dast färga håret. Om andra uppgifva, att blyvatten, under lärgre tid användt som omslag mot utbredda ekzemer hos barn, ej medfört olägenbet, utsn tvärtom verkat välgörande på utelaget; så är å ena sidan detta intet obekant, utan till och med något som det icke medicinska publicum i allmärhet ganska väl känner till och mycket använder på eget beråd. Men å andra sidan teger sig detta anförande besyvnerligt uti en diskussion om Halls härrenovator. Man får deraf ovilkorligen intrycket af en garanti, som man vill lemna för detta medels oskadiighet; men denna garanti är med nämnda exempel-från ett helt annat blymedel alldeles omöjlig att lemna, och ofvan har blifvit omnämnd en märkvärdig skiljaktighet mellan verkan af ealomel och qvicksilfver i detta hänseende. Vi måste framför alit göra för oss klart, hvilken blyvattnete verkan är vid ekzemer. Blyssaltet verkar sammandragande på väfnaden och de finare kärlen, minskar, för att så säga, porerna, och nedsätter härigenom absorptionsförmågan; en del af saltet ingår fasta föreningar med ägghvitebeståndsdelarne i safterna åå hudytan, hvarigenom deals ett skyddande täcke bildas för yttre skadlig inverkan i allmänhet, dels ännu ett binder sättes för någon absorption af medlet. An mer; i ekzemer är afsöndringen, d. v. 8. vätskeströmningen ulåt ofta ganska betydlig, så att chancerna får en strömning i motsatt riktniog, d. v. s. en absorption, äfven härigenom bli små, Sådant är emellertid ej förhållandet vid användandet af Halls hår. renovator. Här är ej fråga om ekzemer och öppna särytor, utan antingen om en frisk bud eller — kanske oftast — en med mjell belagd yta, i hvilket fall epidermis redan ofta är något uppluckrad. Vid ivgnidning med hårmedlet intränger här ganska visst ofta en de! genom huden, och kommer så vidare in i blodet. Nu ha visserligen, mig veterligen, ioga notiser om förgiftningsfall med just Halis härrenovator varit synliga i den utländska journalistiken; och kanske har tiden också dertill varit för kort, ty dylika medel kunna ej hastigt förgifts, utan torde dertill i allmänhet roånga är få förgå. Men fall omtalas om förgiftningar med andra blybaltiga håroch skönhetsmedel; så t. ex. har Journal of cutaneous medecine ärligen artiklar derom. Oita har man i tidskriften ej uppgifvit de speciella namnen på hårmedlen, och omöjligt är ej att äfven det Hallska varit taget med, då det liksom de allra flesta öfriga håller betydlig mängd bly (somliga hålla qvicksilfver, siltver eller koppar). Den erfarenhet man har om ett eller nägra af dessa medel kan derför godt gälla äfven för de andra. ) Blyhaltiga plåster torde härvid ej böra ens tagas i betraktande, ty i den form blyet deri befinner sig, är en absorption deraf alldeles omöj