Aftonbladet – 2 juni 1871, sida 2

hvilken morgonen och promenaden hade gif. vit något mera friskhet, än som vanligen tycktes vara dess karakter; ett ansigte som endast frapperade genom sitt tänkande uttryck, sitt ovanligt behagliga leende. Ett väl ordnadt, brunt hår och derofvanpå en simpel, snart sagdt torftig sommarhatt. I kanden höll hon något som liknade en bok. Hough väntade tills hon hunnit fram till trädet och lätt och med behag stigit upp på en hög rotknöl, synbarligen i afsigt att ställa det icke särdeles höga planket emellan si och vägen. Nu ansåg han det vara hög tid att stiga fram, innan hon lyckats bringa i verkställighet sin mening att klifva öfver. Grannlaga försakande tillfället att se hennes fötter, lemnade han således sin halft dolda plats, nalkades på ett sätt, så att hon icke skulle känna sig öfverraskad, lyfte på hatten, kastade bort cigarren och Ftrado temligen tafatt: Jag är utomordentligt ledsen — men — miss Clare är särdeles angelägen om att rådjuren ej bli skrämda; och — just nu...n Förbryterskan, hvilken sålunda, man kan säga, blef gripen på bar gerning, vände sig hastigt om. Hon rodnade lätt, då hon fann sig ansigte mot ansigte med en ung gentleman, och hvilken ögonskenligen var angelägen att bemöta henne med höflighet, men hon glömde att stiga ned från sin upphöjda plats. Med ett uttal som hvarken var Denethorps dialekt eller tillhörde någon annan ort i England, sade hon: Gör jag någonting orätt, sir? Hennes sir ljöd litet illa för hans öron; det saknade något af den goda stil som tör öfrigt yppade sig i hela hennes sätt och utseende. Men rösten som uttalat det anmärkta ordet var deremot öfverlägsen allt hvad stil heter,