Aftonbladet – 11 maj 1871, sida 3

likvaj vagat qvarstanna 1 Paris syntes på pågon bänk, drömmande med en bok i handon. Det glada studentlifvet i Luxembourgsträdgården fanns ej mera. Men trastarne hade icke blifvit bortsträmda. De sjöngo lika friskt som i gamla dagar och läto sig icke besväras af kanondundret, hvilket i denna del af Paris förnams änuu starkare än i stadens msåelpunkt. Den kanroned, som här lät höra sig, kom från fästena, som insurgenterna innehafva söder om staden, och från Versaillertruppernas batterier vid Chåtillon. Det gjorde ett besynnerligt intryck på vandraren att bland fågelsången i den för öfrigt så ysta, menniskotomma parken höra kenonceruas stämma, Jag hade redan börjat vänja mig vid den musiken, trodde jag och tröstade mig dermed, att det var mera buller och mera krutförrödelse än mansspillan, enär det icke lärer vara just många skott, som träffs; men i Lnoxembourg fann jag musiken ärru obehagligare än förut. Aftonbladets läsare täckts ursäkta, att jag kanske blandar alltför många personliga känslor och minnen in idenna skildring, men jag har icke gifvit dem ut för att vara annat än ett återgifvando ef rmisa enekilda intryck, då iag, efter fyra års frånvaro, återsåg en plats, som jag onder ett långt vistande lärt mig känna och älska, och känslorna togo ännu mera ut sin 2ätt då jag änvu en gång befann mig i den trakt er Paris, der jag under sju är haft mitt hem. Om d.t äfven lyckhatvis icke är en plats i ens eget fäderneslard, bör dock otvifvelsktigt hvar och en fatta huru det kan kännas att äterse ec älskad trakt under sådsna förbållanden, att finna allt omstörtadt, samla vävner iörsvucna, några dödade i striden, ardra flydda, ingen i samma förbållanden som förr. Nå je, der ser ni följden af kejsardömets förjagande, hör jag någon gammal vän der hemma utropa (hör säger sannerligen icke rågon så); under kejsardömet ver lugn och ordnivg och då Kunde ni, min käre frihetsfartast, drömma i fred och ro i eder kära Luxembourgträdgård.. Ursäkta, pamle vän, om franska nationen tyvärr icke så länge fördragit detta kejsardöme, det värsta man kan förebrå densa nation, hade icke ett sådant tillstånd som det närvarande npågonosin blifvit möjligt. Det ena är den cacdvikliga konseqvensen af det andra. Men d skola vi tala mera en ennan gång. Nuise vända vi till Luxembourg i dess närvarande skick. På det stora område, com förvut upptogs at den 8. k. Pepieren, en af Europas vickraste justgårdar, men som sedan några år är för;7ULnen, cn pyck af en styrelse, hvilken snsåg böra genom konstisde medel skeffa srbetslörtjenet åt msssorna och hvarigenom just en mängd lockades till Paris från jordbroket och andra yrken i landscrter, bvilken mängd ru är i kommunens sold för 1 ir. 5C centicer per dag, engagerad för att störta len hederliga republiken — på detta område, säger jag, bvilket skulle säljas ät enskilde byggnadsspekulanter, men på hvilket ännu cen enda syres hafva spekulerat, en skräpig emark, bade man pu låtit uppföra en mängd räbaracker. Ett staketskiljer platsen från hvad om numera räknas till Luxembourgträdgärden. Jag hade ämnat taga vägen åt detta båll ör att komma till Rue de VOscest, men farn ingen genomgång. Innanför staketet gick en pationalgar på vakt och kastade sneda blickar på mig, Jag frågade honom till hvil et ändamål de många träbarackerna voro opptörda. Han mönstrade mig först och svarade sedan att de voro ambulanser. Jag sporde vidare, om dessa ambulspser pu egde många sårade, men det. var troligtvis en alltför närgången fråga, ty han svarade mig icke vidsre, hvaremot han samtelede med några andra bir natioralgardister, som då alla vände sina blicker på mig. Jeg afägsnade mig för att ej orsaka dessa komp unens stridsmän rågot vidsre bofvnåbry öfver orsaken till min vetgirighet. Strax derefter bade jeg tyvärr tillfälle att se en stor transport med sårade, som infördes i en af bar rackerna. Flera konvalescentes promenarade bredvid Observatorii-el6n, en numera från trädgården afskild del. tskilligz upga män långa grå 1ockar och röda mössor syntes också i grannskapet af ambulansbarackerna. sannolikt läkareksndidater, ty det stod student att läsa i deras fysionomier. Jag gick nedåt dammen framför slottet. Här var det mera oförändradt, men nästan inga prome peranda såg jag och icke några glada barn, som lekte omkring blomsterrabstterna eiler matade svanorna. På slottets kuroi svajzde naturligtvis den röda fanan. Målninogsgallejet tycktes vara stängdt. Jag hadeicke tid stt underrätta mig närmare derom, exär jag åter måste lemna Luxembomrg för att fortsätta mina upptäcktsresor. Under Odeons arkader var det tyst och öde. Brasseurs läsekabinett i fria lusten var besökt af blott ett par personer. Marpons boklåda farns ännu qvar, men ver stängd; ikaledes f. d. Masesnas boklåda på testerna andra sida. Utauvför artisternas ingång syntes icke några af Odtons aktörer, hvilke man förut alltid träffade der. Men omribusar från Odeon till Betignolles gick sina vanliga turer, och hkvsrken kusken eller konduktören hade vationalgardesuniform. Jag följde med denne omribus tillbaka till Palais-Royal Högst få passagerare infanno sig under vägen. Men jeg vill icke trötta er med skildringen sf mina irrfärder under detta dygn i Paris, med beskrifningen af sila barrikader och barrikadhjeltar, som jeg såg, samt med återgifvande af hvad jag börde af sla med hvilka jag eamtalade. Hufvudintrycket tror jog mig redan hafva framställt, Paris suckar och klagar under kommunens ok och tyckes allt högljuddare utela sitt missnöje, men Cluseret och de utländska brr generalers, hvilka jemte några dels vantrejdade, dels fi natiska för att icke säga galna fransmän svingat sig upp till mekten, hafva ärnu den materiella styrkan i sina händer, och, det måste medgi:ves, ännu slåes åtskilliga stackars män af folket på ged tro, emedan man inbillat dem att royalisterna, i Verssilles vilja störta republiken. Hvad som förvånade och smärtade mig var att se äfven franska liniesoldater ibland insurgenterna. De tyckas duck ej vara särdeles mångas. Sisom beksvot är, hade några af den regaliera militären gått öfver strax i början af Gondtlighåterna. Antalet skall deck ingalunda hafva varit så stort, som då uppgats. I alimänhet har telegrafen meddelat högst opålitliga underrättelser, fisnerjag alltmera af de svenska tidningarne. Förutom