Aftonbladet – 6 maj 1871, sida 2

iska frågan intaga någon rätt position, och å Ryssland i November förlidet år genom ppsägandet af vissa bestämmelser i Parisördraget på det betänkligaste sätt bragte en orientaliska frågan å bane, återstod för ngland i medvetandet af egen vanmakt inentiog annat än att med en uppsyn af förigenhet och blygsel tåla den brutalse spark, om Gortschakow gaf den bestående fördragsätten. Denna minister, som hade börjat ved de berömvärdaste föresatser, såg sig geom den allmänna meningens och verldshänelsernas påtryckning tvungen att gifva till pillo sina reformer af år 1869 och skrida il en reorganisation af hären och flottan. skattetrycket måste under sådana förhållanes åter stiga lika mycket, som det under e sist förflutna åren minskats. Finansminitern Lowe uppsträdde nyligen inför parlanerstet med ett budgetförslag, som visade en rist af nära tre millioner pund st., till hvilens betäckande han föreslog förhöjandet af akomstskatten och stämpeiskatten på arf amt beskattning på tändstickor. Den nya ändsticksskattens öde är bekant. Ministeren äg sig tvungen att ätertaga såväl detta förlag som det om förhöjande af stämpelskaten på arf, och den vill nu betäcka statsristen genom att höja inkomstskatten icke åsom förut föreslogs med 1!a utan med 217 once. Härom är det striden vänder sig, åsom vi här ofvan visst. Journal des Debats bekante talangfulle nedarbetare John Lemoinne, som icke på änge låtit höra af sig, meddelar nu i ett oret till Indcpendarce belge en snillrik kaakteristik över det parisiska upproret. Han vefinner sig dock icke i Paris, utan vistas,ls såsom han sjelf säger, längt derifrån, men ivarest, upplyser han ej. Vi meddela här lotta intressanta bref: . Det är långt ifrån Paris jag skrifver, men ag är pu mera parisare än någonsin. Jag skall icke förneka dig, du stora och ärorika stad, ideernas fädernesland. Må törr min era hand förtvina än jag lyfter den mot Det är icke Paris, som i denna stand för krig mot Frankrike. Nej, det är en flock af roffåglar, vilddjur och nomadsr, som lapit tilisammans från alla fyra väderstrecken för att slå ned på verldens hutvudstad. Gifven endast akt på deras namn. Det är icke ens främmande namn utan underliga namn, som icke tillhöra någon nation eller något språk. Man skalle kunna tro, att man öppnat burarne och gallerportarne i Jardin des Plantes och släppt ut dess invånare på gatorna. Paris frågar sig sjelf med förfäran: Doi lui viennent de tous cots Les enfants qwen son sein il mavait point portås. Och det är med dessa fantastiska, fantasmagoriska, exotiska, epileptiska och apokalyptiska varelser, som man påstår sig realisera kommunens ide, d. v. s den ide, som allra väsentligast representerar det lokala fäderneslandet, hemmet, familjehärden och de husliga intressenas tradition. Detta är den oerhördaste paradox, som man någonsin kunnat slunga i ansigtet på sund2 förnuftet. Har ni nägonsin sett dessa nomsdhorder, som, utgångna från Asiens gränser, rycka fram mot vester från den ena lägerstaden till den andra, genomströfva våra provinser och slutligen gå att slå sig ned i Wales. Detta är ziguenarne, befolkningar utan land och utan namn, som sofva i sina kärror, tillaga sin mat vid landsvägen och bära sitt fädesnesland vid sin skosula, när de ha någon sådan. Dessa bizarra varelser, som nu lagt hand på Paris, äro af detta slägte. Man måste nästan betrakta dem med naturforskarens vetgirighet. Och, jag upprepar det, genom ett slags trots mot sunda förnuftet är det dessa vildar, hvilkas törsta grundsats är att icke ha någon bostad, något hem, någon Guq, hvilkas verkliga hus måste vara herdens flyttbara tält — är det de, som gjort en revolution i kommunens namn, i stadssamhällets namn, i municipalstyrelsens namn, i namn af allt hvad som betecknar de lokala och med det bofasta lefnadssättet förbundna intressena. Hvilken komedi! Men äfven hvilken tragedi, Ack, de ha rätt dessa tyskar, som för att göra sig bättre förstådda, nyligen upprepade för oss denna franska vers: Un grand destin sacheve, un grand destin commence. Det är vårt öde, som fullbordas. Det fianes icke mera något franskt fädernesland. Under det att Tyskland förverkligar siova historiska drömmar och fullbordar sin nationella enhet, under det de stjernor af andra storleken, som gravitera omkring Preassen, åtnöja sig med rollen af satelliter för att utgöra delar af ett stort rike, och under det de från 0s3 eröfrade provinserna fråga sig sjelfva, om de böra beklaga, att de genom! eld och jern blifvit skilda från denna sjuka ! kropp, utplånas mer och mer fäderneslandets, : oationalitetens id6 ur Frankrikes bjerta för att lemna rum för sllmännare idber, utan namn, utan form, och för närvarande utan annan färg än blodets. Det gifves icke mera nägra nationella samfund, utan endast internationella. Kosmopolitismen har dödat patriotismen. I hvarje annat ögonblick skulle jag med en viss kallsinnighet bairakta denna Förvandlingsprocess, Af grundsats, af smak och af rent individuella skäl är jeg icke lifvad af någon exklusiv patriotism. För mig består fäderneslandet vida mera i en moralisk och social gemensamhet än i den eller den landsträckan, och jag skall hvarken erfara någon tillfredsställelse eller någon stolthet af att se Vendömekolonnen, i fall jag ännu en gång kommer att sp den, Jag kan således tala te:nligen opartiskt om ett sakernas tillstånd, som jag helt enkelt vill belysa. Kommnnens män slåss nu mot sina medborgare med långt större beslutsamhet och ihärdighet än de någonsin gjorde eller skulle ha gjort mot tyskarne, mot den utländske fiende som öfversvimmade deras land, Man sige icke, att de skulle ha slagits lika bra, om man fört dem mot fienden och förstått att använda deras mod och deras armar. Noj, de skulle aldrig i försvaret af det nationella området ha inlagt hälften af den ifver, som de visa för eröfrandet af sina ekonomiska rättigheter, af rättigheten till arbete, rättigheten till deluing eller rättigheten till plandring eller har man vill kalla det. Instiokten för fäderneslandet existerar i grunden icke mera för dessa namnlösa och 4 fe Ke 2 I tm opersonliga massor, för hvilka de rörliga inå