Aftonbladet – 5 maj 1871, sida 2

ara fullkomligt färdig. Den styrka, med vilken han förklarade sig ha i sinnet att ;retaga ett allmänt anfall på Paris, är större o som behöfdes för hans uppgift. Den ken erömma sig af tappra och skickliga officeare och en Bayard såsom chef. Allt förnledde oss att tro, att det väntade anfalst är nära förestående, att det skall blifva äldigt och oemotståndligt, att det, af hvilka örluster det än må åtföljas, skall leda ll framgång, och att denna framgång skall lifva en ovärderlig vinst för Frankrike. Men a ny vecka har förgått, vi ba kommit till örjan af en ny månad. Versäillestrupperna a icke gjort några verkliga framsteg, och 7ersaillesregeringen tyckes ännu tveka. Man unde nästan vara frestad att misstänka, att ågot riktigt förtroende icke råder mellan hr Chiers och hans soldater. Hr Thiers har utämpat flera strider på papperet än någon u lefvande man, och det är icke så underigt om han anser sig berättigad att utöfva le fonktioner såsom öfverbefälhafvare, till vilka hans värdighet såsom statens öf:ermufvud berättigar honom. Hans uppgift är råde politisk och militärisk, och han törakar helt naturligt den alltför hastiga och lyande öfvervigt som framgången skulle gifva oldaten öfver medborgaren. Det är högligen utt örska, att den sista ansträngningen måtte rörag, innan dessa farhågor och söndringar örsvåra Versaillesregeriogens ställning.. Vi meddelade i gårdagsnumret ett rykte, utt några af de ur fångenskapen hemkomna rupperna skulle ha ropat: Vive Bismarck! Vive la Prusses Nu berättas det, att ett letachement skall ha ryckt in i Versailles ned ropet: Vive Napoleon IV! Indepenlance belge påminner i anledning häraf om, utt det är hr Marseille, hvilken varit verktyget för så många godtyckliga åtgärder unler kejsardömet, som står i spetsen för poisen i departementet Seine etOise. Tidninsens korrespondent i Peris anmärker: Hvad ett återinförande at kejsardömet angår, så vet jag icke, huru goda utsigter det kan ha det öfriga Frankrike, men hvad Paris beträffar, så anser jag det för säkert, att det ätmiostone inom den bildade klassen icke finnes en enda person, som blott för ett ögonblick vill gå in derpå. Hvad det beträffar, att ett detachement ropat: Lefve Napoleon IV! så fions det intet skäl att frukta för, att denva sianesstämning skuile vara allmän i en arme, som man har mäst aflägsaa från Paris, emedan den vitle fraternisera med republikanerna, och man kan icke heller antaga, alt de trupper, som ha varit i tysk krigsfångenskap, ha medfört särdeles sympatetiska känslor för upphofsmannen till Frankrikes olyckor. Försöken att åvägsbrioga en uppgörelse i godo mellan Paris och Versailles ha ända till de senaste dagarne fortsatts med stor ifver. Till den republikanska unionens, samt enskilda personers cch frimursroes bemödanden ha äfven anslutit sig deputationers från Lille, Bordeaux och Håvre. Den 25 April hölls en sammankomst mellan Thiers och en deputation af mairer och municipalråd från trakten af Paris, då Thiers varmt uppmanades att verka för en snar biläggning af tvisten. Chefen för den exekutiva makten antydde i sitt svar den yttersta gräns, hvartill han skulle gå i sin eftergifvenhet mot komprometterade personer. Han förklarade nemligen, att ban i två, tre eller fyra dagar skulle låta en af Paris portar stå öppen för dem, som ansågo sig böra lemna republikens område för att undandraga sig rättvisans arm. Om det försök, som gjorts af frimurarne, erfar man följande: En procession af omkrig 1000 medlemmar af orden, bärande sina insignier och fanor, begaf sig till Maillotporten för att lägga sig emellan de stridande. Vid nämnda port planterade de sitt baner. Versaillesbatterierna fortforo dock att skjuta, och fyra eller fem frimurare blefvo sårade. Det oaktadt begåfvo sig tre af dem med en hvit fana ut genom Maillotporten och styrde sina steg mot Nenilly. Här fingo de tillåtelse att passera linierna. Deras ögon förbundos och de fördes till genera! Mortaudon, Versaillestruppernas befälhafvare, hvilken sjelf är frimursre. Generalen lät två af dem resa till Versailles; den tredje, som hade någon uträttning i Hötel de ville, fick återvända till Paris. De två förstnämnda hade ett samtal med Thiers; de hade ingen fullmakt att uppvisa. Thiers upprepade sina fordna förklaringar, tilläggande, att han mer än någon önskade slut på det inbördes kriget, men att underhandlarne borde för detta ändamål vända sig till kommunen. Den 29 April uppsände fiimurarne från torget vid Hötel de ville en ballong utan passegerare, men med en proklamation till frimurarelogerca i provinserna. General Cluseret har, såsom bekant är, blifvit arresterad och öfverste Rossel i hans ställe utnämnd till delegerad för krigsväsendet.. Man erfar väl icke, af hvilken orsak han blifvit häktad, men sannolikt är det samma anledning, som förut fört Assi, Bergeret, Lullier och gjelfve den nuvarande krigsministern Rossel i fängelse. Detär kommunens princip att arrestera hvarje general, hvars åtgärder medfört ett olyckligt resultat. Rossel är en af insurrektionens största militära kapaciteter och har sedan den 1 April tjenstgjort som generalstabschef och president i krigsrätten vid Vendömetorget, Rossel är mtr kn RR RR —— EEE voro af så grofkornig beskaffenhet, att syn