Aftonbladet – 5 maj 1871, sida 2

ressen. Talet gjorde också ett godt intryck, y vilket dock något grumlades af en efterföl-lt ande talares taktlösa uppträdande. Ome-lt jelbart efter Thiers visade sig nemligen legiz imisten Andran de Kerdrel, hvilken affek-lt erar att vara högerns ledare, på talaretri-l, unen, likasom för att besvara den förre, jlg Nog! nog! ropades det från alla båll i sa-1 en. Men Kerdrel lät sig icke bekomma,l, itan envisades att med klumpig hand nedrifva l4 let försoningens verk, Thiers sökt uppföra.t Vi meddela här en redogörelse för Kerdrelst al: 6 Hr Thiers har sagt, att församlingen icke före1 jar några anslag mot republiken. Detta är sannt. Cammaren åkonspirerar icke mot någon re-. sering; men hon konspirerar icke heller mot andets vilja. Man må icke tro, att Paris kan pål vinga provinserna sin vilja. (Larm och protester. 1i Vu kan det vara nog!) I ären intoleranta, mina l werrar, men man bör icke föra någon bakom ljuet, och det är af vigt att man vet, att det endast ir för en tid som vi i betraktande af de sorgliga örhållandena bringa landet det offret att icke vögt och ljudeligt säga hvad vi tänka. (Nya aforott och utrop. Församlingen är i stark rörelse.) Mina vänner och jag vilja framdeles understödja regeringen med våra råd (afbrott från venstern); nen då man, som sagdt, icke bör föra någon bakom ljuset, tillägger jag, att det endast sker för en id, emedan vi äro i en så sorglig ställning. ! Larm) Det är just derför att vi äro i dennal ställning, som vi icke träda fram här och säga, hvad vi tänka, och hvad vi ju också mycket väl veta att vi tänka. (Flere röster: låt det nu vara nog!) Vi äro icke otålige. Vi anstifta inga sammansvärjningar, det veten I väl. Vi skola förstå att afvakta det ögonblick, då landet sjelft säger, hvilken lösning det önskar. Lika sannt. som det emellertid är, att vi äro redo att bringa landet offer, lika olyckligt skulle det vara, om vi afstodo från att uttala, hvad vi anse för ett radikalt medel mot de olyckor, af hvilka vi endast alltför länge varit hemsökte. (Häftigt afbrott från venstern.) Langlois yttrar några ord, som öfverröstas af tumultet. Kerdrel: Jag är förvånad öfver att man visar en sådan intolerans mot mig och framkommer med så många beskyllningar. Jag har flere gånger gladt mig öfver, att jag kunde skänka hr Langlois mitt bifall, emedan hvarje vårm yttring af fosterlandskärlek finner gensvar i mitt hjerta. Man må föröfrigt icke missförstå hvad jag säger. Jag har icke tagit till ordet för att utveckla någon fana i församlingen. Jag skulle dock helst se, att man icke alltför ofta upprepade, att församlingen endast är här för att organisera. Detta är visserligen hennes hufvudsakliga uppgift, och med annat skall hon icke sysselsätta sig i detta ögonblick? Men när grunden till byggnaden är lagd, skall hon högt och ljudligt underrätta landet derom. Den dag, då byggnaden skall vara fullbordad, är kanske ännu mycket aflägsen, men I kunnen vara förvissade om att hon skall komma. (Häftig rörelse herrskade inom församlingen efter detta tal.) Thiers tal gifver Times ämne till en artikel, hvari tidaicgen anställer några batraktelser om orsakerna till det meiborgerliga kriget samt klandrar såväl den exekutiva maktens chef som församlingen, derföre att de icke utvecklat en kraftigare verksamhet. Tidningen skrifver bland annat: Sådane äro Tbhie:s åsigter, och de äro hufvudsakligen sunda; en det är rödvändigt att göra skarp åtskilnad mellan personer och principer. Kommanens anhängare ha obesisidligen orätt, men i mången fransmans tanke kan dock kommunen i någon mån åberopa sig på biilighet och rättvisa. Det betyärr mycket litet, antiogen församlingen i Versaiiles är monarkiskt eller republikapskt sinnad. Hvad som är af vigt är att veta, om hona verkligen representerar nationen, och i dstta afeeende ha fransmännen gifvit till spillo två af sina käraste illusioner. Ds ha förlorat sin tro pä politisk jemnlikhet och. på allmän rösträtt. Det är icke ensarct insargenterna i Paris, utan hela den bildade delen af befolkningan, som klagar öfver landsbygdens otillbörliga öfvervigt öfver äderna vid slia allmänna val. I parisarnes ögon — de mest konservatives såväl som de mest radikales — är församliogen i Versailles endast en kår Af landtjunkare. Det tyckes vara hårdt för parisarne att vara nödsakade att mottaga en regeringsform ur deras bänder. Åtminstone hyser man farhågor att nationen skall blifva uppoffrad för den reaktionära majoritet, som de röstegande landtdistrikterna åter skickat. Det var dessa allmänna farhågor, som regeringen i Versailles alltifrån början bort vinnlägga sig om att skingra. Hvad hjelpte det att försäkra om nationalförsamlingens goda afsigter? Hvarför icke gifva ett omedelbart bevis derpå? Hvarföre icke antingen med ens vädja till henne eller med ens upplösa henne? — antingen framställa för henne författnin .sfrågan och stå fast vid hennes votam till hvad pris som helst eller hänskjuta frågan till en annan församling, vald på ett sätt som alla partier kunde fiona ärligt och nationelt. Hvilken väg man än väljer, skall man utan tvifvel stöta på stora praktiska svårigheter, men hvad vinner man väl på att icke välja någondera? Ett vädjande har gjorts till styrkan, och följden har blifvit utgjotandet af medborgares blod, som kanske kan qväfva, men icke afgöra striden. Hvilka orsakerna till det medborgerliga kriget än må ha varit, var det tydligen Versaillesregeriogens pligt att göra slut derpå. Vi tro icke, att en kompromiss med insurgenterna i någon tidpunkt var möjlig eller önskvärd och vi fritaga villigt hr Thiers från hvarje tanke i denna riktning. Men om han var obenägen att underhandla borde han ha varit så mycket mera redo att strida. Hans armå lär under en lång tid ha varit oförberedd på en slutlig kraftansträngnirg; men han har under flere dagar tillkännagilvit sig