Aftonbladet – 5 maj 1871, sida 2

dagslifvets lumpenhet. Dessa inre solsträlar hade ätven åter lyftat Beethoven, som moraliskt och fysiskt lidit så mycket, till denn? titaniska själsstorhet som alltid måste imponera på alldagligheten. Han kände sitt lynne ljasna, och grefve Dietrichsteins historiskt bekanta älskvärdhet bidrog desto mera härtill, som den hade sin rot i en sann bildning och i en varm beundran af den store konstnären. Den tidens krönika har bevarat många smärre, men karakteristiska drag ur denne sanne osh äkta ädlings lif. Beethovens lyckliga stämning fortfor ännu dagen efter ofvannämnda bjudning. I en upprymdare ton än vanligt begärde han i gästrummet zam Blumenstöckel (det han gerna besökte) sitt glas vin. Man kunde se på honom att han i dag till och med ej skulie vara obenägen att samtala med någon, hvarvid hans döfhet nu såsom alitid visserligen medförde mången svårighet. Hans blick mönstrade forskande de närvarande och stannade vid en gäst som satt vid ett annat bord och med synnerlig uppmärksamhet betraktade honom, Denna gång tycktes mästaren undantagsvis ej upptaga det med obehag, ty utan att, såsom eljest, visa en mörk appsyn, mötte han lugntden främmandes blick. enne kände sig genom Beethovens vänighet uppmuntrad till ett försök, hvarpå han änge tycktes hafva funderat. Han steg upp och närmade sig med ett aktniogsfullt tilltal till möstaren. Beethoven framtog en blystift ur västfickan, vände om matsedeln på den rena sidan och sköt alltsammans till den okände. Med ilihjelp af detta kommunikationsmedel tillvägabragtes följande samtal: Förlåt, herr kapellmästare, men jag tillhör edra beundrare.n Mycket smickrande för mig. Ni får inte misstycka, men det skulle högligen smärta mig om det vore sannt att en så stor man som pni, herr kapellmästare, mången gång är i penniogförlägenhet. Händer dock verkligen ibland. Ni gjorde mig en ära genom att tillåta mig få bistå er med det lilla jag eger. Hm! det ser nästan ut som vore någon skruf lös hos er. Abh, herr kapellmästare! min högaktning för er är så storl — tyvärr har jag bara dessa hundra floriner på mig.n : no vidare omständigheter? och ingen Utan 2 dat 50 örskrifning? hör pa, et ver Rågot OR Bara för formens skull Vu ,