Aftonbladet – 4 maj 1871, sida 3

, befolkadt, i Galörie dOrleans såg jag kan Iske ett dussin personer. WVefour och Fröre Provenceuax existerade, men huruvida d Thafva några gäster, vet jag ej. Jag tog vä gen uppåt Rue Vivienne och Rue Richelie för att begifva mig till Passage des Prince: Dessa begge gator, hvilka under vanliga om ständigheter äro så lysande och så lifliga k 7—8 på aftonen, voro nu under denna tinm öde och mörka. I Rue Richelieu såg jag en dast brödbautiker och tobaksbodar öppna, me de senare hafva inga andra cigarrer att er bjuda än de två billigaste sorterna för 1 centimer och för 5 dito. Midtuati det öfrise mörkret öfverraskades jag af ett starkt gas sken från en hattmarbutik. Det var den väl kända fiman Pakaud Amour, som ick ville att Paris ens under kommunens daga skulle gå chapeau bas. — Men så blef de mörkt igen, ända tilldess jag kom till Pas. sage des Princes, der en och annan butik ännu hölls öppen. Jag gick in på Restau aut Peters, ett välkändt matställe i passagen, för att dinera oct erhöll en ganska god mältid, väl serverad men för högre pris än förr och i betydligt reducerade portioner. Restaurant Peters brukar vara öfverfylld med gäster. Nu räknade jag aderton dinerande der. Lokalen var elegant, som vanligt, men gästerna tycktes ej vara alldeles de vanliga, åtminstone gaf jag akt på några, hvilkas fasoner voro mindre comme il faut. Jag såg till och med ett par, som rökade pipa, något som jag aldrig förr sett hos Peters, ej ens bland de ofta temligen obesvärade litteratörer och journalister, som i fordna dagar brukade dinera der. Cigarr tillåter man sig tyvärr att röka öfveralit, äfven i de finaste lokaler, och detta har nu räckt ganska länge, men Giboyets pipsnugga har icke förut kommit fram vid middagsbordet på andra ställen än de af en betydligt lägre ordning. Man märkte att någon förändring inträffat äfven i umgängeslifvet, en förändring som naturligtvis icke är en följd af republiken, men väl af kommunen, der allt tyckes sträfva efter att vara riktigt commun. Ah, det fioa Paris, det civiliserade Paris, Paris, som skulle gå i spetsen för goda manår och ädel smak! . När jag kom ut fråa Pa:sage des Princes voro gatorna änna folktommare, och isynnerhet märktes inga fruntimmer. Det var nästan endast beväpnade män, som man mötte bär och der. Jag kan aldrig glömma det intryck, som Paris gjorde på mig denna första afton, efter fyra års fråavaro. Det var så Ddslående att äterse Paris i detta tillstånd, att jag tror nästan att tårarne konumo mig I ögonea, detta Paris, som man dock måste älska, sedan man en gång hunnit göra dess närmare bekantskap. Ensam skred jeg nedåt Rue Richelieu och upprepade tör mig sjelf letta triste, triste, 2om jag hört så många örat utropa om tillståndet i Frankrikes hufvudstad, då jag helt plötsligt öfve:raskades af det från fordna tider så välkända: Des fauteuils, monsieur!... Ska det vara en parkett, billigare pris än i luckan!, Det 12de jag sannerligen icke tävkt på. Gaf man lå ännu skådespel i Paris? Ja, TeäåtreFrancais spelade den aftorea Hertig Job. Jag kunde naturligttis icke underlåta att gå å teatern för att sa isynnerhet hur salonjen såg ut och så följde jag med biljettutorångleren till hans lilla bål i Roe Montvensier och fick mig en fautenil Oorchestre ör 4 francs 50 cent. I biljettluckan kostar latsen 6 fr., så att priserna ingalunda tycas vara, såsom för någon tid sedan beräkjades, nedsatta. Ingen menniska är väl i alongen, tänkte jag och gjorde först ett beök i mitt logis för att homta min kikare, nen fann porten till Hötel du Louvre redan täogd. Klockan var ännu icke half nio på ftonen. Jag ringde och blef insläppt, sedan nan först försigtigt gläntat på en af porarne för att öfvertyga sig om att det ej var ommunen, som kom för att göra husvisitajon. Ni kan väl förstå, sade portvakten ll mig, att man under sådana tider icke erna låter portarne stå öppna sedan det lifvit mörkt. När jeg derefter inträdde i Ttåtre-Frangais ;rstuga, fann jag kontrollbyrån bevakad af era officerare i kommuneos tjenst. Hvad 3 egentligen hade der att göra, begriper jag ke. Ouavereusen mottog mig i korridoren ed det vaniiga Voulez-vous vous debaisser, monsieur? tog min paletot och bad ig stiga på. Man hade redan hunpvit ett ycke på andra akten. Got var på scenen ch Talbot äfven, men jag såg icke åtminone först på dem, utan på publiken. Till in stora öfverraskniog fann jag salongen i et närmaste fullsatt. Hvarje gång dörrarne opnades, kunie man höra kavonaden, men kom en applåd, som förtog ljudet af de ;r andra pje:erna, omkring Paris. Ciaquen ar på sin plats och gjorde tjenst, men publian applåderade sjelf mer än hvad någonsin ukat vara fallet och tycktes på det högsta tressera sig för pjesen och det sätt, hvarpå n återgafs. Jsg vet icke huru många gånr Due Job gått öfver teaterns tiljor, men t mycket stort antal är det. Got och Talit voro, såsom vanligt, ypparliga, mademoille Dubois var ganska intagande, men afnens förnämsta skådespel var för mig anicken af publiken. Under det gatorna äro Iktomma, medan man gömmer sig af fruktan r kommunens våldshandliogar, då striden ellan landets egna barn som häftigast rasar i adens omgifning och i det man ipne i staden varje ögonblick hör den förskräckliga kanaden, som med tordönsstämma talar om ru franska medborgare mörda hvarandra, ter man helt lugnt i teatersalongen och tresserar sig för ett skådespel, som ej ens ir nyhetens behag. Hvad skall man tänka om ett sådant folk? r det lättsinne eller är det hjeltemod? Unr det jag tänkte på den saken, började