algade med sina bägare. Grönsakxsmangier ;; I skorna drogo omkring med sina kärror oc iu ropade gällt om sin sparris, spenat och så Idant mera. Omkring borden utanför kaföern: n sutto konsumenter som vanligt. Det end: . Jundantag mot fordom var att dessa konsu f menter voro alla uniformerade och att d flesta hade sina gevär vid sidan af absint -lglaset. Det var kommnuaens stridsmär, I Om man icke fäste sig vid det stora ar -Italet tiggare och det ännu större beväpnade 3 I män, skulle man i grannskapet af stationsI palatset och ett godt stycke nedåt Rae La) fayette icke hafva funnit något ovanligt vid sitt inträde i Paris i April 1871. De flesta -I butiker voro öppna. Men jua längre jag kom in i Paris, desto mera väcktes mia uppmärksamhet af det .ovanligt ringa antal personer, som befann sig I på gatorna. Jag började frukta att lifligheten uppe vid Nordbanan varit för det mesta orsakad af de många som anländt med tåget delier af sådana som skyndade till stationen för att begifva sig från Paris samt att trafiken der och äfven närvaron af herrar natioTnalgardister kommit sig af samma anledning. Kommunens lifgarde håller noga utzik på alla som komma och gå. På boulevarden såg jag, klockan 6 på aftonen, endast en och annan butik öppen. Bland de stängda voro vexlarnes och guldsmedernas alla butiker. Kafberna voro deremot alla öppna, men just icke särdeles mycket befolkade. Under börsens peristil tycktes vara ett helt läger af kommunens nationalgardister med qvinnor och barn. Familjerna syntes hafva infunnit sig för att göra vakthåliningen för husfäderne mindre långtrådig. Unitormerna voro af ganska omvexlande beskaffechet, uzan att utmärkas af någon särdeles, jag vill icke tala om prydlighet, men renlighet. Da fl:sta buro dock den blasartade rock, som numera är antagen såsom uniform tör nationslgardet i hela Fravkrike och tyckes vara ett ganska ändamålsenligt plagg, vida bättre än de gamla vapenrockarne med sina.styfva kragar och kolossala epåletter, i hvilken utstyrsel de franska nationalgardisterne förut stoltserade. Men blusrockarne på kommanens nationalgardister bära naturligtvis spår af daglig tjenstgöring onder flara månader. Jag tog in i Hö:el da Louvre för att se haru detta af främlingar från jordens alla trakter vanligtvis bebodda hus skulle taga sig ot onder kommunens tid samt för att varai stadens centrum och på beqvärmaste sätt kunna göra mina observationer. När jag sednast bodde i Hötel du Louvre var i början af verldsutstäilniogen år 1867. Då kunde man endast med stor svårighet fiona plats der och endast till mycket högt pris. Då var deo stora glasbetäckta gården öfverfyld af resande. Porivaktarne kunde ej tillfredsställa alla som begärde upplysningar. Man slets om de arna nppassarne, hvilka dock voro flera hundra. Trappor och korridorer genljödo af högljudda samtal på månvgahanda språk. I den stora läsesaloogen kunde man endast med stor svårighet skaffa sig en stol och först efter låog väntan få en tidning af de många dussin, som funnos der. Nu kom portvakten, hvilken alldeles ensam hann med att förrätta en syssla, i hvilken han förut hade flera medhjelpare, ut ej blott i portgången, utan under arkaderne och ända fram på Rue Rivoli för att bedja den resande vara ofantligt välkommen, och han ledsagade mig öfver den fa!lkomligt foiktomma gården till mottagniogsbyrån, der två tjenstemän voro sysselsatta med gäspniogar, men vid åsycen af en resande tycktes blifva på det högsta öfverraskade och skyndade att erbjuda mig alla möjliga beqvämligheter; Det säg ut som skulle hela palatset stå till min disposition. Jag fick välja på hvilket rum jag ville bland I alla sexhundra. Men det var nästan hemskt att vandra uppför dessa folktomma trappor, att skrida genom dessa öde korridorer. Del få uppassare, som ännu voro qvar, kommo l: fram för att betrakta fenomenet af en resande. : De smålogo så vänligt mot mig, liksom ville : de säga: haf tack, ädle främling, som vill sel: till oss i vår ensamhet. Jag kastade en blick in i läsesalongen. Icke en enda menniska, icke en tidning! Sål fördes jag in i ett elegant rum med fönster: utåt Place de Palais-Royal. Priset var vida : billigare än i Versailles för ett eländigt kyffe. ! Jag såg utåt platsen och blef för första gån! gen varsa den röda fanan, som svajade öf! ver Palais Royal. Det var en underlig syn.li Vid palatsets stora gallerport stod en smut-! sig och trasig nationalgardist på vakt. Fleral:; dylika sträckte sig bakom jarnstaketet ochl4 lävgre in på gården. Plats n utantör, den!! så lifliga Place du PalaisRoyal, var nästanlt öde. Dä och då drog en truop af kommu-lt nens folk fram öfver terget. Men omnibu-! sarne fortforo att göra tjenst, Joni syctesl! dock icke många passagerare, men på imp6-l! rialen blänkte ständigt jernvägsipor. Någrall omnibusar voro, hvilket man aldrig förr skulle ! hafva sett, lastade mad stora fat, synbarligen ! viofat, bevakade af östionalgardister. Meilan 1 Rae de Rivoli och Rue Saint-Honoiå stodl en lång rad fiskrar, men tycktes vara fuil-s komligt öfverflödiga, ty iogen begagnade sigli af dem. l Under det jag betraktade allt detta, stod en uppassare bakom mig, afvaktande mina(. befallningar. J:g hade kanske blifvit rörd 2f denna ovanliga uppmärksamhet, om ickelj intrycket, det sorgliga intrycket af hvad som förr var det glada Paris helt och hållet sys-s selsatt mig. Innan jag säg det, kade jagir varit böjd för att tro, det man ej så litetir öfverdrifvit, då man skildradt tilståndet såsom mycket olika mot förr. Jag såg nu medli egna ögon och hvad jag såg, ingenting annat, ! framställer jag här. Uppassarea tycktes för-Ss stå hvad jag kände och han utropade: LI! E I 1 f — Det är sorgligt, min herre, mycket sorgligtlo Kanonerna fortforo att dundra. Pet var ett annat ljud än-det jag förat hört på afstånd i Versailles och likväl hade jag tycktl: detta vara så hemskt att höra. Huru myc-lJ ket ohyggligare lät det ej i Paris! Då jag jalade derom med Parisare, svarade de van-l igtvis: Nu äro vi så vana dervid, att vi aästan icke mera gifya akt på kanonbuilret. t Jag begaf mig ut i staden. Dy enda som sjorde det något Ifligt omkriog Palais Royzl!1 voro tidniogskolportörerns, hvilkas skrik täff lade med kangnernag dån. Många tidningar! FRA a Fr FÅ FR