Aftonbladet – 3 maj 1871, sida 2

på soppskålen, fyllde en tallrik med soppa och skyndade bort till den sjuka dermed; men denna smakade den ej, utåp syntes försänkt i djupa tankar. Ni bör äta, eade Margarita; detta är den medicin läkaren föreskrifvit. Hvad tänker ni på, dofia Liberata, som ej smakar denna stärkande soppa, hvaraf ni verkligen är i behof? Sefior,, svarade den gamla, tviflar ni ännu på mitt helgons inflytande på Försynen, sedan hon just på denna dag fört er hit — fört er från Havana och till os8? Nej, doitia Liberata, jag tviflar visst ej derpån, svarade generalen. Jag är spanior, jag är kristen, jag är katolik: jag kan ej annat än tro på de andliga pådegåfvor den kristliga tron erhåller, denna tro, som förenar os2 med Gad och med våra likar. Om denna tro är starkare i hjertan, renare och oskyldigare än mitt — längt ifrån att fördöma den eller skämta deröfver, vördar och beundrar jag dev, och önskar af hela min själ att jog sjelf egde den. Vid dessa ord hoskoäppte de fromma qvinnoraa sina händer och ett par tårar ruilade långsamt öfver de fårade kinderna, Den, som söker Gud, kommer till Gud, sade defis Liberata. Ack om min Jose fått höra detta! suckade defia Escolsstica. Men... huru? Har han inte efterlemnat någonting ? frågade generalen. Ingenting,, sverade dofia Escolastica, ty lifröntan uppkörde vid min Joses död. Och jag ser så dåligt on, att jag knappt kan sy något, tillade dofis Liberata, som småningom kände sig stärkt och lifvad af den kraftiga soppan. Men den lifränta, som dött med Joså,-har ätör uppstått med Leopoldös, sade generalen.