Aftonbladet – 29 april 1871, sida 3

gälla, det är dock något mera än ett orc taladt af en man, som aldrig sett sig on utanför den trånga kretsen af sin egen tan kegång och af de häfdvunna åsigter, inon hvilka ban fått sin uppfostran. Det kal emellertid sättas i fråga om en så anspråks full försäkran — vid sidan af hvilken vis serligen många blygsamma uttalanden före komma — då meningen är att inverka på tänkande läsares öfvertygelse, egentligen läg ger någon tyngd i vågskålen, eller om en de många citaten göra det. Härtill kom ver, att hvad som anföres är till största de len sådant som tusen gånger förut blifvi citeradt: Bossuets retoriskt prsktfulla predi kan öfver döden, Platus Pbzedrus oc Symposion, o. 8. v. i oändlighet; och kön ner man ej förut de författare som citeras lär man ej bli mycket slug på dem genon dessa profbitar, men känner man der, bli det nästan litet ledsamt att se idel välbe kanta saker der man trodde sig skola finn: nya vyer och PJå ideer. Hvad angår fär fattarens egen framso.ning, så lider den a det svåra felet att i stället Sör verkligt innebåll erbjuda hufvudsakligen väcks deklamstioner och patetiska utgjutelser. Som vu kuriosum ha vi antecknat, att förstå föredraget innehåller ungefär sjutio (70) utropseller frågetecken, och den engelsmannen, som försäkrade sig bafva i alla böcker som han läst alltid öfverhoppat de periodbyggnader, hvilka slutade med utropstecken, men dock aldrig gätt miste om sammanhanget, skulle här otvifvelaktigt kommit till korta lika så väl som i de följande föredragen. Ofverbufvod taget blir ett nästan oafbrutet vädjande till känslan, isynnerhet i ett arbete zom ger sig ut för att vars filosofiskt och hvars författare uttryckligen angifver sig som filosof, bafvande till och med uppburit en professur i filosofi vid akademien i Gentve, på längden ytterst pinsamt. Författaren anmärker på något ställe det floskulösa i Reoans stil, men han borde icke omedelbart derefter sjelf göra sig skyldig till detta fel, och der han antar en lärdt docerande professorston för att vederkligga rationalismen — ty detta är bans arbetes egentiga mål, det är uttryckligen mot dem han vänder sig, hvilka se Guds uppenbarelse snarare i det menskiiga förnuftet, än i deremot stridande dogmer — är hans framställning af den art att rätt många proselyter säkerigen ej skola bildas. För att försvara den ortodoxa uppfattningen af försoningsläran, yttras t.j ex. (sid. 137): Det finnes hos Gud venne viljor, men dessa två viljor äro en hos sin upphofsman. På detta sätt lär man mycket väl kunna bevisa att två gånger två är fem eller hvad man eljest behagar, och synnerigen behändigt vet ock författaren attifö bigående reda sig från den vetenskapligt kriiska skola som i Strauss haft sin törnämsta representant, hvars verksamhet författaren sffärdar med några rader (sid. 146) af den vest öfverlägsna sjelfkänsla. Sammanfattar man behållniogen af förattarens arbete, sedan alla citater blifvit råvräknade, torde den bli ungefär lika med oll, ty ett svammel af ord, vore det än så vackert, har aldrig visat sig fruktbärande. Boken bär titeln Det eviga lifvet., och det bestämda i denna rubrik rättfärdigar möjigen att så många olika saker blifvit här ammanförda; ytligheten i författarens framtällning lär emellertid vara svårare att rättärdiga.