Aftonbladet – 29 april 1871, sida 3

säkter och böner strandade mot den förolämi pade fransmannens ultimatum. Den herrn har förolämpat mig och kan endast gifva mig upprättelse genom att spela för mig. Gör han det inte, ämnar jag begära något annat, som inte skall nekas mig.x Leopoldo å sin sida svarade blott med största bestämdhet: Jag spelar inte, men skall med största nöje villfara herr kaptenens andra begäran. Ehuru gcefvinnan på det ifrigasto föreställde dem att en duell under dylika oroständigheter skulle hafva de bedröfligaste följder för båda parterna, och på det faslizaste sätt komprometterz dem, ville dock ingendera gifva vika. Och huru skulle de också kunnat det när båda två voro fullt öfvertygasade att med dessa obetydliga småsaker blifvit satt i fara iogenting mer och ingen. ting mindre än eras heder!! Att icke försöka beröfva hvarandra lifvet, bade efter deras åsigt varit ett bimmelskrisnde: brott mot hederns lagar!!! Vi män broka ofta skämta öfver det vackra könet, men låtom oss erkänna det, ofta nog måste det fula könet förefalia det vackra ganska löjligt, isynnerhet när vi sätta oss ned att stifta lagar, hvilket är vår svaga sida. I Slatligen togo damerna sin tillflykt till böner och tårar. Fransmanven förblef obeveklig som ödet och orörlig som Egyptens pyramider. Men Leopoldo, som oxktadt sina dårekaper, dock var en sann caballero, ångrade sig verkligen att, synnerligast i damernas närvaro, hafva varit orsak till detta tragikomiska uppträde. Också framtog han, efter något betänkande, äter sin flöjt och sede, vändande sig till damerna: Jsg finver att jzg varit oförsigtig, och att jsg brostit i Sk vid opsärksomlet mör dö merna. Men klokt folk erkätmer sina fel