Aftonbladet – 28 april 1871, sida 2

derrättad, och någon vän bar låtit honom veta att han i går blef igenkänd, samt förbjelpt honom att fly. Derom vet jag ingenting. Men åtminstone vet ni hvem denne vän är, Don Jos6 teg ett ögonblick, medan hans sannivgskärlek hade en skarp strid med rädslsn, men svarade sedan frimodigt: Jeg känner honom, men på heder och tro, blott till utseendet. Nå, hvem är det? trågade öfversten. Don Jos6 drog med fiogret öfver sin nacke ock svarade med stor bestämdhet: Detta säger jag inte, ej ens om det gällde dennas Hans hustru och dotter störtade förskräckta emot honom, som omde redan såge detta kära kufvod i fsra. , Oh! le sot! utropade öfversten. Hvad säger han?, frågade fruntimren. Han säger: åh, seså! ty han tror visst att jag inte menar allvarsamt,, svsrade don Jos. Jo, setior,, tillade han med växande ifver, det är mitt fullkomliga allvar. Jeg kan inte undkomma och jag vill det ej hellar. Här står jag, ers näd har knifven och bär är halsen; ni kan nu som ni behagar, behandls en olycklig, som, så gammal han är, aldrig har haft något obytt med rättvisens tjenare. Men hända hvad som hända vill — angifvare kan Jos6 Mentor aldrig blifva, om också sjelfva konungen — som Gud nådeligen bevare — skulle befalla honom det. Då får ni gå i fängelses, sade öfversten, för att skrämma honom. Jag ekall gå, sade don Jos6 med förtviflans mod, hjeltemodigt pekande på trappan. Fruntimren omfamnade honom, bittert grå