Aftonbladet – 27 april 1871, sida 3

SANDVIK ifall TCL, CU al INVINCUCPGIICIUITRUET Dn irepresentanter i nationalförsamlingen och el -(ötver hvilken hans valmän och hans fäder. nesland kunna vara stolta, hvilket tyvärr e kan sägas om alia af nämnde departement representanter. Han har förblifvit troget på sin post i kammaren och ser med den upp: lyste fosterlandsvännens och den ärlige friol hetskämpens sorgliga deltagande på hvac tlsom nu föregår i Paris. I förliden veck: I skref han ett bref till Sigele, hvars medar-I betare han varit upder en lång följd af är I loch i detta bref, hvars innehåll jag förmodar redan blifvit bemärkt i Sverige, fram1 I ställer han sin åsigt om orsakerna till det afskyvärda krig, gom för närvarande pågår 2 mellan upprorsmännen i Paris och Frankti;kes lagliga regering. Under uttryckande a ilsin sorg öfver striden och siniovilja mot dem, el som af oädla motiver förtsätta den, uttalar t)han sin varma öfvertygelse om republikens fortfarande bestånd, Detta bret intogs igår ,Ji den oficiella tidningen, Journal officiel dela il republique frangaise, hvilket blad för närva? rande otgiives i Versailles. Ilvad var naij turligere, skulis man väl tycka, än att en I republikansk regerirg lät återgifva en artikel, jsom ionehåller åsigter, hvilka öfverensstämma med hennes. egna. Så tyckte dock icke den lilla icke-republikanska högern i nationalförsamlingen. Ett bref från en gammelrepubäkan i lavdets officiella tidning, det var rvägot för starkt för hvad mån här kallar dem, högerns zouaver.. Ds: interpellerade deröfver inrikesministere, och det måste medgifvas att hr Picard, som annars är så färdig ett giiva svar på tal och som ofta gifver ej biott slående, utan äfven mycket qvicka svar, denna gäng var mindre lycklig i sitt svaromål. Han tyckes sjelf känna gig besvärad öfver att regeringen skall hålla ett officielt blad, något som också anmärkes och väcker opposition från flera håll Emellertid ledde interpellatiocen icke till något vidare, och Henri Martins bref till Sigce har blott fonnit ärnu flera läsare och ännu flera vänner. Jag har haft många tillfällen att observera det. Ät i de mast stilla kretsar, i fromma familjekretsar, der karsie republiken ofta förvexlats med terrorismen, skänker man sitt fullkomliga bifell åt hvad som den ädle franske häfdatecknaren denna gång skrifvit. Så ver jag t. ex. i går afton inbjuden till en protestantisk prestfamilj, der fromheten tryckt sin prägel på aliting i hemmet och hvara medlemmar sätta först och främst värde på att få tillhöra de stilla i landet, men som, begåfvade roed stor intelligens, nog fiona hvad Frankrikes frid just tillbörer. Har ni läst Henri Martios artikel, som är intagen i den officiella ? frågade man mig. Jeg hade läst den, men några andra at giilskapet hado änvu icke dermed gjort bekantskap. Jag villläss upp. den, förklarad? husfadren oah läste med en sann andlig talares hela värme. År deticke bra sagdt, ej skönt framstäldt? sporde han, sedan ban Jäst.Alla gåfevo sitt litligaste bifall tillkänna, alla menade att republiken icke vore ett tomt ord, utan en lefvande skanning, som skulle frälsa Frankrike. Ursäkta, jag har aflägsnat mig kanske för långt från nationalföresrmliogen. Men hvad jag här framstält, återgifvet helt enkelt sådant jag funnit det, har dock sitt sammanhang med denna församling, som trots hvad en och annan liten afandsjuka, en och annan klanderiust, ett och annat smäsinne kunna säga — jag talar naturligtvis alldeles icke om hvad herrarne af vkommuanen, häfva att anföra — dock synes vara en fullkomligt hederlig församling, hvilken vill Frankrikes väl. Att kalla den församlingen för reaktionär är lika orättvist som att påstå, det hona skulle vara för radikal. Men en fransk riksförsamling har alltid sina små egenheter, hvilka kuuna förefells 0s3 nordbor besynnorliga och ofta motbjuadande, Så kunta vi aldrig vädja oss dervid, att kammaren ständigt förer hvad vi skulle kalla oljad. Man skriker oupphörligt: bra eller motsatsen deraf, man uttrycker på det mest obesvärade sätt för sig, men mest besvärande för talaren, sin opinion om denves framställning, icke blott eiter talets slut, notan lika mycket ncdar det talaren står itribanen, och man måste vara mycket van vid detta kammarens sätt att gå tillväga, mycket säker på sin sak, mycket stark ilogiken och mycket obesvärad i sin framställning för att ej komma af sig. Häromdagen måste jag beundra en hr Germain, hvars åsigter jag för öfrigt skulle vilja få något modifierade, för den märkvärdiga säkerhet, hvarmed han fortsatte sitt tal, undar det kammaren förde hvad hos skulle benämnas ett förskräckligt oväsem. Det var uti en för tillfället ganska int;essant fråga, nemligen om hurna man skall ställa till med de ännu obetalda hushyroraa i Paris för att husegarne ej må lida alltför stora förluster och hyresgästerne se sig i stånd att afbörda åtminstone en del af sin skuld. Det kan, ur allmän ekonomisk och rättslig synpunkt betraktadt, vara högst kinkigt att läta staten träda emellan i hvad som utgör enskildes ölverenskominelse och enskildes affärer, men det ifrågavarande förhållandet i Paris är af så exceptiorel natur och oruständigheterne så ömmande, att något nödvändigt måste göras. från det allmännas sida. Frågan är ävnuo icke utagerad i kammaren, och jag torde derför få ti!lfälle att dertill återkomma. Under nyssnäwnde, högst intressanta diskussion hade jag för första gången nöjat att höra den nuvarande justitisministern, Dufaure, en gammal man, men. särdeleg kraftfull, tyckes det, och en talare af första ordoingen. Det är en sapn förnöjelse att lyssna till en sådan talares ord. På ministerbänken, hvilken står midtemot tribunen, och presidentestraden, syntes den dagen Jules Favre, Dufaure, Jules Simon och Picard. Dafaure har jag aldrig förr ee:t, men de tre andra faun jag ej så ftet äldrade, sedan jag senast såg dam på veusterns bäntar i lagstiftande kåren. Då hafva också ,varit med något,, såson det heter, sedan den tiden, Jag har i dag uppehållit er i nationaliörsarlingen. En annan dag skalljag söka gifva en skildring af Versailles i allmänhet under ärvarande tid. Pjiatsen har sin ganska ku3a fysionsmi, kan jag säga. Men fråga mig icka när vi skola flytta in i Fari regering, nationslförsamling och alla de må som flytt för komrunnen. Durom veta vibär iogenting, men att den usla kommunens tid