Aftonbladet – 27 april 1871, sida 2

sluts börja ni båda väl eåra böner i han: !pamn! Stackars gosse! Stackare är djefvu len, som ej får komma för Guds åsyn.. Fastän, om han fortfar på den vägen har nu går, torde det hända honom precist det: samma, brummade alltjemnt don Joså. Pepe! Jag känner mte igen dig,, sad hans syster; det der är ju ren elakhet; dor Leopoldo är en god gosse, och han menar inte något ondt med sitt prat. Och ej heller med något annat,, sade dofis Escolastica; han har godt bjerta och hållei af oss allesamman. Don Jos6 hade under tiden närmat sig bordet och bemärkt brefvet, som Leopold lagt derpå. Ett bref till don Joså var någonting ytterst märkvärdigt. Hvem i all verlden kan skrifva till mig? tänkte han medan han ur det svarta läderfodralet framtog sina glasögon. Dofiia Liberata, som gått för att söka deras gäst, återkom nu red ännu snabbare och kortare steg än vanligt, och ropade helt förskräckt: Pepel... Escolastica!... Han är inte i sitt rum!... Han är inte i sin säng!... Han är inte någonstädes. O ve! Hvad har det blifvit af honom! utbrast dofia Escolastica och elog ihop händerna. Åh, han har väl blåst bort härifrån, likaom han blåste hit, utan att säga hvarken goddag eller adjö, sade don Jose. Tänk om det der brefvet är från den stackars gossen? — Pepe, käre broder, läs det dål, i Medan don Jos6 långsamt satte på sig sina: stora glasögon, mumlade hans hustru och syster andäktigt. KR Rafael vare med honom! Säk 0 Böikytdå höndin lb