Aftonbladet – 26 april 1871, sida 3

om hittills, 12 är efter de nämuda lärostoarnes inrättande, deraf skördats. I desvenka elementarläroverken omhänderhades dessörinnan (likasom än i dag uti våra) underisningen i-svenska språket af personer, som r den lärobok de dervid begagnade inhemat all sin insigt i ämnet, och den var naövligtvis lika bristfällig som de läroböcker, vilka om för tiden funnos. Nu har icke jott en stor der. desse oduglige lärare rean hudglt efterträdas a Ny2 som vid uni-. ersiteten under ledäiing af professorernelnoriska språk inhemtat verklig och lefvande inigt i modersmålet, utan desse hafrs äfven tarbetat goda läroböcker, med ledning af tydqvists stora språkverk, som utan tvifvel kulle så godt som saknat läsare, ifall ej de ordiska språkstudierna vid universiteten egt ing målsmän. Och om det utmörkta sätt, o varpå ätmin stone i Upsala professörens il. ordiska språk äligganden skötas, vitnar till-. äckligt det sakförhållande att under förlidet ;r 130 åhörare besökte hans förgläsningar, ch att han förmått väcka en liflig käriek ill vetenskapen hos så många af sina lärjanrar, att för närvarande icke mindre än fyra locenter i nordiska språk finnas vid Upsala universitet anställda, hvarjomte detta läroimne under de 5, 6 sista åren haft ett större ntal docenter än något annat. Och ändå uppräder nu br Bergstedt med påståendet att rakten af denna nya kateder hittills icke blifvit så ymnig som man väntatsig! Sangviniska förväntningar röna ofta nog det miss sdet att blifva svikna, men så lysande resultat som de nyss nämnda skulle man nästan tycka böra tillfredsställa äfven den mest anspråksfalle. Hvad sedan beträffar hr Bergstedts sats, att ?den fornnordiska litteraturens och språkets omfång är alldeles för litet för att med full fördel kunna fylla hela omfånget af en egen lärostol?, motiveras den sålunda, att den fornnordiska prosan är så lätt, att den af hvar och en med vanliga språkstudier kan ledigt läsas efter på sin höjd ett par veckors öfning? och att deremot poesien är så konstlad och inkråvglad, att knappt en professor någonsin lyckas att fullt tillegna sig den?. Det mesopotamiske sprog er et meget underligt sprog?, heter det, och enligt hr Bergstedt vore forpnordiskan föga bättre: lyckligtvis lär han knappt kunna inbilla någon att ett språk finnes, hvars prosaiska litteratur förstås af alla, under det den poetiska begripes af ingen. Att föröfrigt prosa lättare förstås än poesi vet en hvar, som läst något främmande språk, och att mången inom hvilken vetenskap söm helst skall finna saker, som förefalla honom till den grad svåra, att han håller före det ?knappt en professor? någonsin skall lyckas reda dem är ett kändt sakförhållande, som för sin bekräftelse knappast bahöfde hr Bergstedts förmodan om fornnordiska poesien. — — — Men påtagligt är att; hr B. icke skaffat sig någon kännedom om harn det nordiska språkstodiet vid de svenska universiteten bedrifves: de täta jemförelserna med ord och formar från mösogötiska, anglosachsiska och fornhögtyska språkens områden, med danskan, med allmogemålen i alla nordiska länder, den på ett ännu så ouppodladt fält högst mödosamma textkritiken (mån vet hura mycket till och med ivom den grekiska och romerska litteraturen ännn är att göra i detta hänseende, oaktadt så många århundradens trägna arbete!) slutligen de förklaringar och beriktiganden öfver nu brukliga svenska ord, böjningar och skrifsätt, hvartill så ofta vid iöreläsningar öfver den gamla nordiska litterataren anled. Lb 4 4 a ECE Vv TT Ilika litet kräfvas af en I detta studium till vilkor för att t. ex. ningar gifvas, allt detta jemte de en akademisk: lärareplats åtföljande embetsgöromål, tentamina m. m. skulle dock -troligen äfven lir B. vid närmare kännedom anse rikligen fylla ?omtånget af en lärostol. Oct då he B. framhåller, som rätt är, att hvarjs språkstudiuin, för att blifva fruktbringande bör bedrifvas komparativt, förgäter han eile: känner han icke att det just är målsmännet för der nordiska språkforskningen, som i Skan. dinavien sökt framkalla och utveckla de komparativa språkforskningen alltsedan Rask: tider, om de ock icke gått ända till ?en för trolig bekantskap med Rig-Veda-samliogen? med Zend-Avesta, med de Achemenidisk konungarnes kilskrifter, med de armenisks mediska, babyloniska, feniciska och egyptisk: ärkunderoa! 5 Ett sådant de äldsta asiatiske språken om fattande studium erfordrar nog en skild pro fession (1 komparativ språkforskning) och ka rofessor i nordisk språk som det hittills fallit någon in act gör ro fessorerna i romerska eller grekiska språke lock litterataren skola erkännas såsom ?grund liga filologer?. Men allt detta egnar hr B. sin ifver mot nordiska språken ej en tank åt, ucw litet som han anser det faktamh någon betyuc!se att, medan professorerna latin, grekiska oon Orientaliska språk hafv hvar sin adjanktar samt professionen i ny europeisk lingvistik till och meu två, enda de nordiska språken sakna en sådan. Men att det icke blott är de två före .I slagna adjunkturerna utan all akademisk un dervisning i nordisk språkvetenskap, som h .!B. opponerar sig emot, synes af att ban fram håller hnrusom ?de störste kännare af vå: fornspråk, den frejdade utgifvaren at vår landskapslagar ochden lika frejdade för till våra språklagar, tröligen icke behöft nå gon akademisk undervisning i nordiska språ ken för att blifva hvad de hvar på sitt hå blifvit till fäderneslandets berömmelse. Inoi hvarje vetenskap torda autodidakter hafv funnits, och det argament hr B. här använde mot akademisk undervisning i nordiska språ skulle sålanda kunna tillämpas i vidsträck