Aftonbladet – 25 april 1871, sida 3

oo), inom denna kammare töredrogs 1 oliknet med n I hvad som skedde i den första till en början föris ista punkten af det särskilda utskottets utlåtande, 11 hvari föreslås, att indelningsverket (såvidt dermeå .. förbindes åliggande för viss jord eller lägenhet . att anskaffa, utrusta och underhålla hästar eller j manskap till armån elier flottan) må upphöra efter en öfvergångstid af 15 år från den ökade vär nepligtens inträdande. Ordet erbölls först af statsrådet Abelin, som antog, att hans åsigter i fråga om indelningsverket skulle vara för alla väl I bekanta. Det vore med tillfredeställelse, statsrå-l det funnit, att utskottet enhälligt omfattat samma 2, ) grund för försvarets ordnande, som den K. M:t i sitt o) ) förslag framställt, eller värnepligtens utsträckande. t Af betänkandet framginge dock, att så många olika åsigter om sättet för den stora frågans lösning inom representationen förefunnes, att det vore fara värdt det den komme att vid denna a jriksdag uppskjutas. Under sådana förhållanden I vore det af vigt, att hvar och en af kammarens a ledamöter såge frågan endast från dess stora alld männa betydelse och gjorde klart för sig, att den angelägenhet, han har om band, rörer hela svenI ska folket, och att således de enskilda intressena r I måste träda i bakgrunden. Utskottet bade bland . jde motiver, hvarpå första punkten af betånkandet stöder sig, anfört dels den orättvisa, som igger i indelningsverkets bibehållande vid sidan af en mera utsträckt värnepligt, dels de olägeni heter, som i militäriskt hänseende vidlåder denna 3 l institution. För att finna bevis för det första af 1 I dessa skäl hade utskottet utgått från det antagande, att frågan om beväringspligtens utsträckande stode i det närmaste samband med frågan , om indelningsverkets upphäfvande. Det bade således antagit just det, som det ville bevisa. Hr I statsrådet ville emellertid icke nu, då bans åsigter i detta hänseende borde vara tillräckligt kända, yttra sig om detta skäl, synnerligast som halten af utskottets bevisning vore af de 5 reservanj terna tydligt och klart ådagalagd. Utskottet hade vidare framställt det ojemna tryck, indelvingsverket skulie medföra, och såsom stöd för sitt yrkande om aflösning anfört, ett de myndigheter, som i frågan yttrat sig, funnit biligt, att en lndring i rust och roteringsbördan åvägabragtes. Vid 1869 års riksdag hade K. M:t till riksdagen framställt ett förslag i sådant syfte. Huru detta af riksdagen emottogs och affärdades borde icke vara kammsren obekant. Utskottet hade: förmenat, att grunden till att det nu föreliggande förslaget afsåge en större utsträckning i värnepligten, tän det år 1869 framställda skulle ligga idet bemötande sistnämnde förslag rönte från repregentationens sida. Grunden Mer dock djupare än så och härrörde icke endast af förändrade tidsförbållanden utan täfven deraf att regeringen måste i denna lika som ialla andra stora frågor i första rummet se på det allmännas bästa. Såsom stöd för sitt påstående, Jatt indelningsverket skulle lida af åtskilliga bris ster i militäriskt afseende, åberopar utskottet landtförsvarskomitens yttrande, men underlåter att framhålla de fördelar, samma komitt fann hos institutionen och på grund af hvilka den tillstyrkte dess bibehållande. Man bade anmärkt såsom någonting orätt, att den indelta soldaten hade underhåll antingen han vore i tjenstgöring eller ej. Vore då icke detta förhållandet med hvarje annan stamtrupp, äfven den garnisonerade? Huru eljest beteckna exempelvis de utgifter staten har för kaserner, perseålars underkåll m. m.? Soldatens relativa dyrhet borde dessutom icke bestämmas efter den längre eller kortare tjenstgöring, han är underkastad. Innan hr statsrådet till besvärande upptöge de anmärkningar, som i militäriskt hänseende gjorts mot indelningsverket, ville han förutskicka den förklaring, att han ingalunda ansåge det indelvingsverket utgjorde den enda grund, hvarpå ett starkt försvar kan byggas; men att han vore öfvertygad att ingen armorganisation med en motsvarande fasthet kan åstadkommas medelst så ringa uppoffringar. som dem indelniogsverket medför. Bland de militära olägenheterna bade utskottet anfört den långa tjenstetiden. Med kännedom om den svenska unglomens sena utveckling torde dock ingen kunna bestrida, att flera år åtgå innan soldaten hinner förvärfva den fysiska styrka och den fasthet i sinnet, som, äro erforderliga. Utskottet hade påstått. att man hos den indelta soldaten svårligen skulle finna tillräcklig intelligens. Skulle således intelligens finnas endast hos dem, gom i ungdomen idkat bokliga studier och hade man rätt förbise, att den indelta soldaten just genom sin sysselsättning som jordbrukare är i tillfälle förvärfva en vana vid jordoch timmerarbeten, som i fält är af ett obeskrifligt värde. Den ofta upprepade frasen, att den indelta soldaten skulle vara dum och oemottaglig för undervisning, innebure en förnärmelse mot hela den klass af medborgare, hvarur han rekryteras, och en grof förolämpving mot den svenska nationen. Sedan hr statsrådet gjort ännu några anmärkningar mot betänkandet, tillade han: Utskottet sammanfattar slutligen skälen hvarför indelningsverket efter en viss öfvergångstid borde upphöra och egarne af berustad och roterad jord derefter befrias från sina förbin delser till staten, och det förnämsta utaf dessa avgifves vara detta: att utskottet ansett att rustoch rotehållare böra, så länge indelningsverket bibebålles, befrias från beväringstjenstgöringen. Då emellertid detta skäl, såsom vid många ti fällen visats, är absurdt och befinnes ohållbart vid blotta betraktandet af bestämda förhållanden, då vidare de angifoa olägenbeterna af indelningsverket äro mera skenbara än verkliga och ingalunda kunna jemföras med dem, som skulle framgå ef ett stamsystem i andra här möjliga former, och då slutligen utskottet förklarat: att det nuvarande politiska tillståndet ej gör rådligt att uppsrjata med försvarets ordnande, men vid sidan af denna sanna uppfattning af situationen, velat göra hvsrje åtgörande i den stora fosterländska frågan beroende af antagande af ett förslag, som, till förmån för en del jordegare, kränker både statens och andra samhällsmedlemmars rätt samt sålunda icke kan af någon regering, gom känner sina pligter, accepteras, så lärer förkastelsedomen öfver utskottets förslag dermed vara gifven ,— en förkastelsedom, som kammaren icke lärer underlåta att uttala.n Frib. Erieson ansåg, att utsigterna till frågans lösning nu vore större än de någonsin varit, ehuru i sättet för stammens organisation funnes en stötesten. Då emellertid så olika åsigter gjort sig gällande i den förevarande frågan, vore det nödvändigt, att man genom att uppoffra ensidiga föreställningar ginge hvarandra till mötes. Genom den af K. M:t föreslagna utsträckta värnepligten skulle helt nya förhållanden inträda i den svenska armåns organisation, i det beväringen blefve den egentliga armån och stamtruppen komme att till större delen användas såsom befäl. Det torde medgifvas, att den olika uppgift mot hittills; stammen härigenom skulle erhålla, kräfver helt andra krafter; och att, då enligt K. M:ts förslag hädonetter alla landets söner skola ställas i ledet, anspråken på befälet komma att stegras. Då dessutom den större öfning, K. M:ts förslag afser att gifva åt såväl stammen som beväringen förutsätter en betydligt ökad tjenstetid, kunde det med skälifrågasättas huruvida det vore lämpligt att hafva en jordbrukande soldat. En sådan farhåga hade funnit sitt uttryck i de fem reservanternas förslag. Då dessa personer, som väl icke gerna kunna beskyllas för omstörtande planer eUer för mot regeringen fiendtliga ånigter. och som dessutom egde fullkomlig såkkännedom i den förevarande frågan, af font:militära skäl ansett, att man icke bör hålla på indelningsverket, samt då framför allt frågans snara lösning är af vigt, borde man noga akta sig för att låta stundens opinion inverka på sig och genom ensidigt vidhållande af förutfattade åsigter motverka en sådan lösning. Denna opinion hade uppkommit genom samma press, som genom sitt oförståndiga beteende varit nära att inblanda oss i den stora förveckling, som under den sista tiden varit rådande inom Europa och som i stället för att handla med sans och lugp, sökt såvidt på den beror åstadkomma split och osämja äfven i den förevarande frågan. Så har den rådt K. M:t att, i händelse riksdagen skulle befinnas ovillig bifella hans förslag, upplösa den. Något särare råd kunde icke gerna lemnas, ty lika nära som vi nuj? sh 2 ot dt RR kd äre Bat 2 BE ot foritka e R R (fa f3 mn AA bet Of) AR a fr 2 TT hy a