Aftonbladet – 25 april 1871, sida 3

:grundas på den allmänna värnepligten. Endafå en tvistepunkt förefunnes och det vore frågan om och på hvad vilkor indelningsverket bör bortfallaj Tiden vore icke nu sådan, att man i god ro kunde diskutera denna fråga. För närvarande gälde det att utan dröjsmål förstärka försvaret och först derefter kunde det vara på tiden att låta indelvingsverket undergå behöfliga förändringar. Då det en gång blefve derför moget, skuile det nog falla af sig sjelft. Hr statsrådet ansåg de af utskottet uppställda vilkoren icke vara at beskaffenhet att kunna af regeringen godkännas, och han hade redan 1869 uttalat sin åsigt om det oriktiga i utskottets uppfattning af knektekontraktens betydelse. Hr statsrådet uppmanade kammaren att behjerta stundens vigt och lyssnande till folkets röst om möjligt antaga beväringslagen utan alla vilkor. Skedde detta, kunde man sedermera göra de framställningar om lindring i och modifikation at indelniogsverket, hvartill man funne sig befogad, med förhoppning om att K. M:t skulle taga dem i öfvervägande och bebjerta dem. För närvarande vore dock hufvudsaken att beväringslagen antoges. Hr Kallstenius. Man hade rätt vänta en lidelsefri behandling af den förevarande frågan samt att den skulle vinna en sådan lösning, att derigenom betryggades vår urgamla frihet och sjelfständighet — det dyrbara arf, vi ärft efter våra hugstora förfäder. Att längre uppskjuta frågans lösning, vore att illa motsvara folkets förtroende. Hade utskottet fortgått i samma riktning, som det antydt på de första sidorna af betänkandet, skulle resultatet blifvit helt annorlunda, men nu hade det genast afvikit från den princip, det först uttalat. Så hade det erkännt, att såväl stam som beväring borde finnas, men derefter föreslagit den nuvarande stammens borttagande utan att visa huru en annan skulle kuvna anskaffas. Då efter 15 år indelningsverket skulle vara afskaffadt och inga medel funnes att underhålla en stamtrupp för, skulle det bero på hvarje samman;rädande riksdag huruvida en sådan komme att ionas eller ej. Tal, som vore öfvertygad, att vetänkandet till större eller mindre del blefve iterremitteradt, framställde, för att för utskottet intyda den synpunkt, hvarur han ansåg att frågan vorde betraktag, det förslag till lindring af rustoch rotehållarnes besvär, 20m förut funnits i denna idning i dess helhet återgifvet. Tal. anhöll om iterremiss af den föredragna punkten. (Forts.)