Aftonbladet – 25 april 1871, sida 3

oo NM ee Aa HK Ihär anföra. Finnes detx, frågade har Ae han i denna sal, som tror att det li fall ett krig stode för dörren och svensk I folket blefve anfallet, är meningen, att mai lantingen skall låta svenskarne stå allena fö att försvara sitt land och sitt territoriun eller blott skicka så stor kontingent som de genom lag är bestämdt att vi skola åstad komma för tillfället? Jag menar: nej. Ja tror, att ingen man här i salen hyser deons tanke. Har en fiende anfallit Sverige, di skall, så vidt jag kan döma, norska folke uppbjada alla sina krafter, skicka sina bäst: söner dit för att i förening med svenskarn bortjaga fienden. Det har yttrats, att mar i dag bör försöka en rimlig öfverenskom. melse, en traktatsmessig förbindelse, som bestämmer, huru stor kontingenten skall vara Jag hyser en motsatt åsigt. Ty ha vi vä en öfverenskommelse, genom hvilken kontingenten tör detta fall är fastställd, så skal norska folket känna sig tillfreds, när det skickat denna åstad, och skall med goda skäl kanna säga: vi ha uppfyllt vär förpligtelse. Men när ingen förpligtelse existerar i den form, som det nya förslaget antyder, tror jag att nationen skall känna sig stolt öfver att skicka alla, som hon kan skicka, och nästan göra mera än man kunde tro att denna nations krafter medgåfre.n Ucder debatten påstods flere gånger från minoritetens sida, att de, hvilka bekämpade förslaget, endast kunde uppvisa nesativa resoltater ock icke förmådde åstadkomma någonting positivt. Denna uppfaitnicg är knappast berättigad. Det nu fattade beslutet skall nog komma att uppvisa positiva resultater och resultater af en längt säkrare och bättre art. än de som för de båda folken skulle varit att motse genom antagandet af unionsförslaget med dess tvetydiga och för 2llsköns missförstånd och olika tolkning utsatta 71 peragrafer, dess gammanblandving af särski!dt och gemensamt och med den osäkerhet det skule medfört om hved som numera återstode af båda rikenas respektive grondlagar. Det positiva resultat men nu kan hänvisa på är säkerligen lyckligare. För Norge ligger det deruti, att hvarje missförstånd om norska folkets uppfattning af föreningen hädanefter är omöjligt; att dess beredvillighet att låta henne utveckla sig vidare inom de för henne en gårg utstakade gränvserga är klsrt och starkt betonad på samma gång som dess fasta förvissning om, att hvarje annan och derifrån skild utgångspunkt, hvarje annan väg, bvarje anpat mål skall leda till bäda rikenas olycka. Syeselsatt sova Srterige för ögonblicket är med en iare frågas, som helt naturligt tager allt dess intresse i anspråk, är det mycket naturligt, stt det icke skall-se sig i stånd att egpa någon synnerlig uppmärksamhet åt det afgörande af det unionella revieionsförslaget, som nu eger rum i Norge. , Dock måste det säkerligen anses önskvärdt, att man i Sverige till och med i denna stund icke alldeles förbieåge det afgörande, till hvilket man i Norge kommit, och isynnerhet gtt man gjorde sig reda för de grunder, ur hvilka detta afgörande framgått. Man skulle då andgå hvarje missförstånd, förebygga hvarje misskännande. Da starka demokratiska strömningar i Svoige, som redan för flere år sedan bröto sig väg och sprängds de gamla, otympliga representativa formerna, samma strömningar, som fortfarit att gå fram på djupet af folkufvet och det politiska lifvet och ofta trädi i dasen med starka vågor, härröra fråp samma behof af en fri och stark sjelfständighet och sjelfstyrelse och hänvisa på samma förhoppningar cm att rättigheten härtill skall blifva erkänd och förverkligad, som varit den ledande tanken hos det stora flertalet af dem, hvilka här i Norge u der de sista åren bskämpat det af unionskomiten utarbetade före. ningsförslaget och nu i de sista månaderna skrifvit, talat eiler röstat mot detsamma. Något missförstånd häraf kan knappast vara möjligt, och mean kan äfven vara förvissad om, att det öfverväganda flertalet af dem, som. inom svenska folket, svenska pressen och avenska represent:tionen arbeta för sjolftyrelse och sjolfbestämningsrätt, skall klart örstå, ett hvad de — och vi våga kanske iilägga hvad vi norrmän jemte dem — för var dag strida för i våra respektive inre anzelägenheter, det samms har Norges storthiog itven nu i dessa dagar -kämpat för, när det not det kungliga unionsförslaget försvarades ie båda rikenas hver för sig sjelfständiga tällning inom unionen. Det torde tillåtas mig att tillägga några ord, som kanske falla utom den uppgift som tillhör den refererande korrespondenten, men som jag likväl i detta ögonblick icke kan illbakshålla. Nu, då det helstats-författningsprojekt, som unionsförslaget ville påtvinga de båda folken, blifvit afvisadt,qvarstår med dubbel styrka vår pligt så väl som vårt intresse att befordra föreningens styrka och fasthet i allt, som inom de engång upplragna gränserna på trivillighetens och den vaturliga utveckliogens väg låter sig göra. Att inleda försök till att genom successiva och partiella förbättringar, sådana norska storthinget påpekat, sflägsna de brister, som enligt hvad alla erkänna i vissa hänseenden vidlåda föreningens rättsliga former, är ett nål, för hvars befrämjande kanske uvder den närmaste framtiden icke kan uträttas så mycket, men som dock icke bör glömmas ller lemnas å sido. Men framför allt är det ör tillvägabringandet af öfverenskommelser om förhållanden, hvilka naturligen kräfva sådana, och för ett närmande på alla de ifszområden, der ett sådant framgår ur tinsens egen utvecklingsgång och inre beskafenhet, som hvarje norsk och svensk man fter bästa förmåga skall arbeta. Det, hvarm jag vill erinra, är, att vår förpligtelse il letta hänseende icke bör lemnas å sido eller örbises, utan tvärtom fasthållas, om möjigt med ännu mera styrka än förr. 1 De anmärkningar, jag här nedskrifvit, torde anske vara tillräckliga att förebygga hvarje. vissförstånd af karakteren och syftet i det veslot, norska storthioget nu fattat, Denl, ;ranskning af unionsförslaget, som egt ram,l, kunde för öfrigt gifva anledning till ätskil-l. iga betraktelser af en mera speciell art, hvilka . let emellertid torde vara lämpligare att fram: Ägga en annan gång, uader lognare tider,l, lå man kan räkna nå större unpmärksamhet)