Aftonbladet – 25 april 1871, sida 3

blemet är att finna en metod nog enkel fö fatt blifva folkets egendom. Såsom ett exem pel på huru lifligt behofvet af snabbskrift (våra dagar kännes, anförde föreläsaren, at i Tysklard finnas arbetareföreningar, sor inrättat skolor för stenografi. Föredraget fortsättes nästa fredag vi samrea tid. OSTESSRAETNVERA Pen unionella frågan. (Från Aftonbladets korrespordent.) Kristiania den 20 April. Såsom telegrafen redan torde ha meddelat Aftonbladets läsare, blef det kungliga förslaget til Ny Föreningsakt mellan Sverige och Norge den 17 April kl. 12 11 på aftonen förkastadt med 92 röster mot 17. Debatten hade at på fredagsförmiddagen och upptagit 3 förroiddagsoch 2 eftermiddags-möten; 21 talare deltogo deri — åtskilliga yttrade sig flere gårger — bland hvilka nästan alla storthingets mera framstående män. Försvaret för det kongl. föreslaget blef under diskussionen förrämligast fördt af de tvenne tillstädesvarande medlemmarna. af unionskomiten, juris professorn Asehehoug ochstifsamtmannen Vogt, särdeles den förstnämnde, hvilken man, päppeligen med orätt, på sin tid arsig som unionskomiten3 verksammaste norska medlem, och som sedermera också har uppträdt säsom dess förespråkare i en särskild skrift; till dessa slöto sig tvenne representanter för Kristiania, Höjesteretsassessorn Lövenskjold, en man på omkring 60 är, men det oaktadt i besittning af en mindre vanlig själsspänstighet, samt justitiarius Lambrechts, hvitken liksom Lörenskjold i är för första gången sitter i storthinget som vald representant och som hittills icke visat något starkare intresse för de egentligen politiska frågorna. För förslagat talade vidare i största korthet tre äldre representanter, remligen rektor Gelmuyden, konsul Michelsen och byfogden Bödtker, samt tre pya representanter, doktor Schaaning, byfogden Selmer och kaptenlöjtnanten vid flottan Kjeliand — tillsammans således 10 talare för förslaget. Dsoöfriga 7, som, utan att deltaga i dsbatten, gåfvo det sina röster, voro: grosserer Smith-Petorsen, postmästaren Havsen,borgmästaren Ström (gamla), advokaten Rasch, bergmästaren Avdresen, konsul Peterson och rektor Miller (nya representanter). Alla dessa 17 voro från städerna; ingen af landtdistrikternas representanter gaf sin röst åt förslaget. I den kompakta majoriteten af 92, hvilka hindrade förslagets framgång, voro alla politiska fraktioner i storthivget representerade. Såzom dess ordförande nader debatten framstod fogden Daa, Formand i konstitutionskomitea och Lagthings-president, den ena af storthingspresidenterne J. Sverdrup, da begge Odelsthingspresidenterne, advokaten Richter och rektor Steen, f. d. statsrådet K. Motzeldt, stiftsamtmiännen C. Motzfeldt och Kyhn, ;roaserer J. Schwartz från Drammen, Arne aggerud, en af storthingets och gamla bonieoppositionens veteraner, Kirkesangeren Sather somt siutligen gaardbroger O. 5. Veide, den mest framstående bland bondetåndets representanter och efter garle Ueands bortgång desses egentliga ledare. Af ien lilla Jastetska eller bondevänliga frakionen deltog ingen i debatten. Diskussionen höll sig på det hela taget nycket nära till den i konstitotions-komins utlåtande nedlagda princip och kom såedes ati egentligen vända sig kring de tre mfrvodpunkterna i det koogl. försiaget, hvilka letta utlåtande framböll såsom de väsentiga och afgöranda: det unionella statsrådet, le diplomatiska angelägenbeterna samt förvarsväsendet. Jag skall försöka att i korthet sammanfattas hvad angående dessa tre mufvudpunkter blef yttradt såsom majoriteens uppfattning, i det detta torde tilläggas vetydeisen af ett program för huru man i Vorge uppfattar föreningens nu gällands vilor och gången af dess framtida utveckling. Med afseende på det na bestående samnansatta statsrådet höllo de flesta. fast vid, tt dettas kompetens enligt riksaktens 5 orde utstakas på det i norska: regeringens tlåtande af den 14 December 1861 beteckjade sätt, som äfven hittills i allmänhet, om ckså icke som undantagsfri regel, gjorts gälande, nemligen att blott det slags ärenden li föremål för behandling och afgörande i ammansatt statsråd, gom antingen. kiarligen ngå det genom riksakten bestämda. konstiutionella förhållandet meilan rikena eller när essa i kraft af detta förhållande framträla om en enhet, och då till följd deraf fordras emensamhet såväl med hänseende tili sjelfva tgifvandet af beslut som till dettas utförande och verkställande i hvardera riket för ess del. Atskillige ansågo denna begränsiog vara temligen trång, men man trodde ock stt dn borde föredragas framför en så idt gående och så obestämd utvidgning af aöjligheten att sammanblanda begge rikenas ngelägenheter som den, hvilken förslagets estämmelser om det unionella statsrådet trodles skola öppna. I frågan om de diplomatiska angelägenheernas behandlipg var man ense om, att den uvarande ordningen, om den än icke forneilt och uttryckligen försäkrar Norge det ieltagande häruti, som de tvenrerikenas liktällighet kunde tyckas böra medföra, dock i rerkligheten är af den beskaffenhet, att Norge an dermed låta sig nöja, då för det första liplomatiska poster redan nu ofta besättas ned norrmän, då vidare den på senare tiien vanliga behandlingen i sammansatt statsäd af vigtigare diplowatiska ärenden gifver Norge tillräckliga konstitntionella garantier ör att dess intressen tillgodoses och då elutigen alla voro ense om stt underskrifva hvad stt föregående storthing uttalat, nemligen att jet sätt, hvarpå den svenske utrikesministern ar tagit Norges anspråk i betraktande, vait fullt tillfredsställande och icke kunnat rara mer tillfyllestgörande om han hade vait norsk embetsman. En pankt, som under iebatten blef särskildt framhållen, var det nskliga deruti, att det som ru blifvit bruk, iemligen att vigtigare diplomatiska ärenden handlas i sammansatt statsråd, också måtte Nlifva uttryckligen bestämdt genom ett grundI agsstadgande — en önskan, som förut också lifvit antydd af det svenska konstitutionstskottet af 1869 i dess hemställan angående ! jet då framlagda k. försleget till Förenings