Aftonbladet – 22 april 1871, sida 3

VV NAESATAT SR STURMT, BUSA UN 2 I till den sista tidpunkten af drottving Lovisas I 3jnad, iooehöll en rix mängd af tilldragelser, v I hvilka hon nära berördes. Att skildra dessa k icke tillhöra den korta teckningen af drottninge HH — ö ens att antyda deras vexlande innehå Men sältict, Hvaryå hon följde dem — den, en E nungs maka värdiga ställving, kon till dem inta bör icke förgötas, emedan det tecknar bennes k -rakter. Med en noggrannhet, större äv mån kun I föreställa sig, tog hön kännedom om alla vigtiga Händelser. Hennes intresse för derag utvecklin jpymnorhet såvidt de rörde norden, var lefvand MH Icke öns ott spår af böjelse 6ller bemödande att I dem inverka ktändo man hos hecos upptäcka. Mc dena synpunkt, tinder Hvilken hon såg allt, t hvilken bon hänförde allt, dot söm gaf lif och få åt hennes upprawning at alla dessa rexlande ti j dragelser, var tanken på aen botydelte, kona ega för de förenade rikenas väl ov Or MOM I gens ära. Att stå så nara händelsernas wm.. punkt och likväl icke ådagaläggå tisgåste beg! att i dem ingripa, hat stådse vänt ansedt söt drottniogs svåraste uppgift — och som den vac räete, den fjälens odelade Kängifvenhet; som ovi korligt i dem alia 6öket; fo med dvAfd farhåga, ä med stolthetens glädje, hvad de Haffa att gilv. åt en älskad make. gens välgins, konuogens ära, konungen lå — det vär den hulds makans enda ögon märke, hvarpå hon med sin själs hela styrka rik tade sina blickar. Huru skulie icke då konungen lidande si ela heunes verksamma själ i rö relse? Ått VAR de gkogsor som hvilade pi hans panna, att förjags de möla scm nalkades han steg, än uier, att lindra hans smärtor — för dett: mål uppbjöd hon alla sina kräfter. Om krigets blodiga gestalt visade sig nära at träda öfver landets gränser, eller om de inre för åodringarnes fördröjda elier påskyndade gång väckte bekymmer och strid, eller om sjukdomens tärande makt augrep den blomstrande fursten — alltid stod hon söm en mild engel vid sin kooungs lige makes sida Han var den medelpunkt, omi ken alla hennes sträfvanden vände sig enne3 verkasmbhot sträckte sig ock till vi dare kretsar. Icke bivtt att Hon i eällskepligt hänsezode uppehöll det lif, eom bör ompifva en drottoing. Men ett aunat områdö än nöjets var ippet för hexne3 omtankå: lidandets och nödens Hon gjorde i fu!lt mått gällande en furstinnas skönaste företrädesrätt: den, av skydda den vära löge, att hjelpa den faline, att lindra armodet. Verkuamheten för dessa ändamål var en ädel sten i hödned Erotia. Hvar helst ett förötfag för Henne aumäldes, som Häåde sig föresatt uppgiften at; mildra eländet eller att bygga ett fäste för välgörenbeten, kunde det påråkna Hennes skydd eiler honnes medverkan. Men det var för henne icke Log att å dessa företag lemna sitt namn eller sivå gåfror; och hon egnade deråt den verksamma vård; det persönliga deltagande, som är själen i al omsorg för lidande likar. Samma anda lifvado hennes ecskilda välgörenhet. Hon hade för den fattige icke blott en öppen hand, utan ett deltagande hjerta, on omvårdnad, full a! klokhet. Den, som hon hielpte, följde hon med sin uppmärksamhet och sitt intresse. Fanna det tillfälle art utbilda ett anlag eller uppmuatra en aryende könstflit, blef det ieke försummadt. ekynmiren vid drottniogena sjukdom och tårarne rid Benneå gråt vitoa, hyra rfårga enskilda i henne förlorat sitt stöd Men hennes välgörande verkaam fenan ock ett fålt i de offentliga inrättniogar, i hvilka de entkilde slutit sig tillsammans för att eter en ordoad pisn och med förenade krafter uppträda, likasom i slutna leder, för att kämpa mot nödens herravälde. I våra dagar, då statens och kommunens krafter viss sig icke förmå stt silena besegra elindets i allt rikare former uppväxande makt, är det ock Mitmer nödvändigt, att de enskildes frivilligt aammanslutna verksamhet går fram till arbete på menviskokärlekens fält: Det är vackert, då I spetsen för en sådan verksamhet träder !andets drottning. Många äro de inrättningar af detta slag, åt hvilka Irottnizg Lovisa gifvit sitt skydd och sin medverkan. Några hafva henne äfven att tacka för sitt irsprung. Det af staten understödda stora institutet för linda och döfstumra eyde i henne sin höga bekyddarinna. Hon var den tredje drottning, som åå velat deltaga i värfvet att sörja för samhällets aest vanlottade barn. Men den tysta skola, som, srundad af enskild omtanke, vill vårda deras utreckling i den trängre kretsen af ett hem, gladde ig icke mindre åt hennes skydd och hennes verkamma deltagande. Värdanstalten för sjuka bern, för hvilken drottIngen redan såsom kronprinsessa hade trädt i petsen, och hvilken fortfarande bär hennes namn, ar en ny inrättning, framkallad af det långe kända ehofvet att åt de fattigares barn bereda en särild sjukvård. Den har utvecklat en välsignelseik verksamHet, Den förening för nödlidande likärs hjelp, som estår under benämning af Lotten Wennbergs fond, ar grundlagd af drottningen, hvilken på samma ag, som tillslöt denna outtröttliga menniskoväns tat, låt öfverlemnå ett kspital egnadt att fortätta hennes verksamhet och sålunda bevara henes minne. Sådana stiftelser, åt hvilka drottningen gaf sitt kydd och sitt bistånd, funnos icke blott i Stockolm. Så t. ex. när drottningen hade utgifvit sin fversättning af den engelska skriften Små vinårdsarbetare, hvari qvinnans kallelse till nyttig erksamhet lifligt skildras, bildade sig, på grund f de föresatser den framkallat, ett samfund af runtimmer, hvilket i Askersund grundlade en kola för fattiga barn. Detta samfund ställde sig ae drottningens hägn och åtnjöt hennes mederkan I Landskrona består ett annat sällskap för en kola, stiftad till minne af Sveriges och Norges. örening, för hvilket drottning Lovisa var beskydarinna. Det sista arbete, som sysselsatte drottvingen, ar anskaffandet af förrådor till den frivilliga förningen för sjukvården i fålt. Den omtanke, hvarred detta och dylika värf sköttes, sörjde äfvenl; ör det minsta och glömde intet. Under dessa vexliogar, dessa omsorger flögo cen. Under drottningens ögon hade hennes älkade dotter uppväxt. Stor var den höga modrens lädje, då prinsessan med sin böge faders samrcke gaf sin hand ät den ädle furste af Danmarka onungaätt, som i dag står sörjande vid sin andra ioders graf. Det var sköna, festliga dagar, då essa tvenne ättiingar af nordens konungahus i wplet beseglade sina hjertans förening. Den ailäcna glädjen i de tre nordiska landen förhöjde Ögtidens glans. Om skilsmessan från det enda harzet icke kunde nat än falla modreng hjerta tung, så var denna oder väl hemma i konsten att tystasin egen långwu då hon kände andras lycka, I vår tid Bro ock afstånden besegrade oci den höga modren unde under dagar, som voro ljusblickar, återse n ölskade dotter, hvilken af hennes taukar så ta uppsöktes i fjerran. Hon var lycklig af sitt Aras Vvalgäog. Aunu bögre steg denna lycka, då kronppriasesn i September 1870 skänkte Danmark en tronfringe. Blifven mormoder, skulle drottningen lunda se det hopp, som för henne tyckts. vara väfdt i dess företa brodd: hoppet att blifva stamoder för en konungaätt, åter upplefva förnyadt hennes dotter. Detta var höjdpunkten af drottning Lovisas lycka. ärleken omgaf heans, boppet strålade mot henne baras och barnbarns sällhet. Plötaligt inträdde j dea sorgens skymning, som småningom allt tåre kringhvårfde henne, tilldess hon, nård och östad af evighetens hopp, lemnade bakom sig åeas både fröjder och sorger. Krigets fasor, som förmörkade Europas synkrets, optyllde äfven hennes själ med oro och bäfvan. uitera bar heone bodskapet om hennes moders ( åra insjuknande. Midtwader den strängaste köld : i retog hon, följande sitt hjertas kallelse. den långa 3an för att infiana sig vid hennessjukbadd. Når on tackade Gud att hon fått vara hoa sin moder! j EF : ; L E 1 1 l f d 8 s i r I t : ö q j j J 1 s E 1