Aftonbladet – 20 april 1871, sida 2

blef upphettadt, var jag nästan vansinnig i min vrede — och jag var det denna olycksaliga afton. Vid nägot stickord af honom, eler åtminstone något som företöll mig så, ryckte jag åt mig pistolen, som låg på hans bord, och afsköt den mot honom. Vid Gud, inför hvilkens åsyn jag snart skall stå, förklarar jag att det ej ekedde med öfverläggning för att döda honom. Jag visste icke om pistolen var laddad eller icke, jag tror ej en gång att jag visste hvad jag gjorde, då lag grep dito i mitt galda raseri hade jag ej reda på något. Skottet dödade honom genast i samma ögonblick som han uppgat ett anskri. Äfven jag gaf till ett utrop af fasa öfver hvad jag gjort, min uppbrus ning försvann och jag stod orörlig. Innar jag hunnit taga ett steg för att bistå honom. såg jag redan att han var död. Iogen mers än jag sjelf kan fatta hura bittert jag sedar ångrade att ej genist hafva skyndat till dörren med rop em hjelp. Sjelfbevarelseinstinkten ligger förborgåd hos pss alla och det måtte varit den som hejdade mig, Ack, hvilken fet usliog jag var! Huru mänga år af elände och förställning skulle jag q dermed kunna undslippa! Alit hvad jag å tänkte på, val att komma derifrån, Några minnter lys nade jag, men intet ljud gaf tillkänna at någon menriska funnits i närheten. Sakte öppnade jag dörren, stack ut hafvudet föl att se efter — och fann mig nästen ansigte emot ansigte med en man. Han stod i trappan i lyssnande ställning, våra blickar möttes i skenet från gaslågan och aldrig kund jag glömma dessa ögon som sågos glänsa emo mig, omgifna af en massa svart hår. I års tal förföljdes mitt minne af denna syn. Då jag händelsevis sedermera mötte min skrifvare mr Browns blicker, brukade de vidröra någon obeheglig sträng i mitt minne, mer eldrig tänkte jag på eller anade st de vor samma ögon som jsg då sett. Brown var ser helt annap person sedan han lagt bort sir förklädnad, Ah, Kene! kan pi fatta i hvilken förbindelse Än står till denne mån, till George Winter? Han visste ej ak ätt jag