Aftonbladet – 20 april 1871, sida 2

ordar dess lämplighet till kadrer. Slutlits a tillkännagaf statsrådet, att han skulle ls kämpa hvarje försök att lösa den vigtiga lsi sterlandsfrågan i den af utskottet föreslagna h tningen. så Mot slutet af debatten uppträdde äfven o atsrådet Wennerberg och lade i ett varmt och ri ltaligt yttrande kammaren på hjertat fråns betydelse och ögonblickets vigt. Frågan de blifvit fattad såsom storaf konung och Ik; såsom stor hade den äfven fattats folkets representanter. Hon hade blift kallad helt enkelt försvarsfrågan, och vad vore också afsigten med de föreagna åtgärderna? Vore det meningen att sta oss mot gamia eller pya fiender; ore det meningen att tillfredsställa någon ridslystaad? Nej, meningen vore att rusta ss så, att vi kunde försvara oss mot möjga anfall, eller ännu bättre, så att vi föreomma anfall. Tal. beklagade dock, att ma: är för närvarande icke längre tvistade om itt, utan om sak. Man hade tvingat för-! varsfrågan att stiga ned i tvekamp med en: katteregleringsfråga; man hade förvandlat vågan från en stor till en liten. Ville man, : porde tal., unna främmande länder att må-! ända med skadeglädje se huru kif och en-l: kilda intressen hålla oss i försvarslöshets-! illstånd? Det frågades ofta, hvad den nyal. epresentationen uträttat. Svaretn, sade tal., är färdigt om I viljen det, då I nu gån att rambära till voteringsurnan de der lätta laparne, hvilka dock väga så tungt och på vilka kanske Sveriges öde står skrifvet. Äfven åtskilliga andra talare sökte mot latet af debatten med kraft och värma mana ill eftergifvenhet och till fattandet af ett sålant beslut, som erbjöde möjlighet att åstadcomma ett bemedlingsförslag, vartill ja reveringen hade förklarat sig vilja egna uppmärksamhet och hvartill äfven Första kamnärens beslat, om man rätt uppfattade detsamma, räckte handen. Isynnerhet her Kallstenius, Carlen och Hedin yttrade sig utförlivare i denna riktning. Sistnämnde tal. begagnade jemväl tillfället att inlägga en kraftig protest emot de häftiga anfall, som blitvit riktade emot pressen, erinrande att det var just denna press, hvars ihärdiga ansträngviogar man hade att tacka för, att icke i denna stunden det var tre riksstånd som voterade den nya beväringslagen; ochi denna fråga hade pressen endast varit ett eko af rosterlandskärleken3 heliga stämma, som talade ur svenska hjertans djup. Hr Hedin fästade jemväl uppmärksamheten derpå, att kammarens beslut i denna fråga kunde komma att utöfva ett afgörande inflytande på bestämmandet a! läget för maktens tyngdpunkt inom representationen. Tal. hade betraktat det såsom en stor förtjenst hos det pya representationssättet, att det lade ett afgörande inflytande i landtdemokratiens hand. Men ett inflytande upprätthålles icke blott derigenom, att det eger makt, utan derigenom att den utöfvas med högsinthet, och tal. befarade, att om detta icke blefve fallet, så skulle det kunna hända att, utan att en bokstaf i riksdagsordningen ändrades, blott genom inflytelsen at moraliska medel majoriteten inom Andra kammaren snart nog kan komma att blifva en helt annan än den nuvarande. Bland yttranden för utskottets förslag anteckna vi såsom eit bland de få, som innehöllo något anmärkningsvärdt, det af hr Victor Rydberg afgifna. Talaren avmärkte, att i dessa dsgar, då verldshistorien med outplånliga drag på sina blad inristat folkbeväpningens seger öfver verldens stoltaste och mest öfvade yrkeshär, i dessa dagar hade hr krigsministern framkommit med ett förslag till ny armeorganisation, hvilket hafvudsakligast går ut på att kouservera och mot alla framtida rubbningar bevara vår dels indelta, dels värfvade arme. Och för detta fordras uppoffringar, så stora, att nationers krafter måste svigta under bördan at dem. Men hr krigsministern har på samma gång motarbetat folkbeväpningens lifskraftiga utveckling. Många anmärkningar kunde göras mot hr krigsministerns förslag; talaren ville fästa sig vid tre: hr krigsministern hade gåt så långt i sin förkärlek för den värfvade armen, att han i sitt förslag bibehållit de öfver höfvan dyra och i deras nuvarande skick follkomligt umbärliga gardesregementena; beväringens förhållande till den s. k. stammer blefve, enligt regeringens förslag, ej organiskt blott mekaniskt; och — framtör allt borde detta anmärkas — hr krigsministern hade öfvergifvit sin i regeringens förra förslag till omändrad armöorganisation uttryckts vackraste tanke: ungdomens öfvande i va pen — denaa undervisning vore dock af högsta ej blott ekonomiska, utan äfven pedago. giska och rent militära vigt: hvilken betydelse är det ej, att gossen, ynglingen, lär sig vara svensk, vänjer sig vid ordniog, kamrat. skap och tillgifvenhet för det befäl, hvilket farans stund skall leda vårt älskade fosterlands försvar; ungdomens vapenöfvande äl rottrådarne till vårt försvarsväsendes stam — dessa rottrådar har hr krigsministern afskurit. Man har talat om Protehållare-intresset och att detta vore förderfligtP, men ännt förderfligare är om den svenske jordegaren är en träl eller drifves till att öfvergitva der fädernetorfva, som dock kunde gifva honor sitt, om ock tarfliga, uppehälle, ifall ej orättvisa bördor tryckte derpå. Ea så jsmnt son möjligt fördelad skattebörda är en välsignelse för ett land; men så är ej förhållandet Sverige. Man har sagt, att ?man vet hvad man har, men icke hvad man kan få? — detta är sannt, hvarje reform är ett steg i i det fjrdolda, men hvart hr krigsministern färslarv ekrlla lada dat knonna vi dock redar AMA 0 ne