Aftonbladet – 19 april 1871, sida 3

MAD MILUIAS SI VOASVIJUe, ANTA SVISISBESN Vv jemväl inrymda föreskriften om lapparnes : skyldighet att gemensamt ersätta af deras Irenar föröfvad skada å egor, der, för nödig uppsigt öfver lapparne och deras djur, landet indelats i särskilda uppsyningsdistrikt, och hvilket antagligen förr eller senare väl iskulle komma att ske öfverallt der renar färdas eller uppehålla sig, och således inom Norroch Westerbottens Lappmarker, vestra idelen af Jemtland samt en stor del at tillIstötande norska landskap, synes väl göra det beqvämt för den fasta betolkningen att utfå lersättningen, samt måhända afvärja något sjelftag eller våld af densamma, men torde dock ej böra upplifvas, enär codicillen ej dertill gifver någon anledning; lapparne, som jofta ej mera än den fasta befolkningen kunna utröna hvilka renar, som föröfvat skadan, skuile komma i harnesk med hvarandra; lapparne genom distriktindelningen ej kunna potagas hafva iklädt sig med solidariskt bolag förenad skyldighet, helst det ju ej skulle bero på dem att utse de lappar, som skulle vistas inom distriktet: samt enär lapparne, lika litet som den fasta befolkningen, hvilken rätt ofta förorsakar de förra skada, utan att gorningsmannen upptäckes, torde böra åläggas sådan gemensam ansvarighet. Enligt förslagets 25 skulle visst område vid kuten eller ipne i landet der renars uppehåll pröfvas för den jordbrokande befolkningen vara i synnerlig mån betungande, kupna derifrån undantagas. mot det att erforderlig betesinark anvisades å annan dertill tjenlig laodstäcka. Om ock denna, i codicillen ejheller befintliga föreskrift med varsambhet tilllämpades, torde den dock komma att leda derhän att många trakter blifva fridlysta från bete af renar, att lapparne blifva smånicgom undanträngde från nedre landet till fjellen och få otiliräckligt bete för sina renar, samt att en stor inskränkning sker uti deras rättighketer, ty den fasta befolkningen, bvilken skettar till staten för sin jord, kan måhända med skäl säga, att den lider synnerligt intrång om renar derå beta och således få sin jord fridlyst från samma tunga. En inskränvkning i — och icke ett utbyte af lapparnes uppehållsorter synes denna föreskrift innebära, då lapparne redan nu nyttja den odisponerade dagliga betesmarken och kronan således ej har att anvisa några förut af dem ej begagnade betesmarker. Föreslagna stadgandena om tillsättandet af svenska och norska tillsyningsmän inom distrikterne, torde ejheller kunva föranleda dertill, att öfverklagade olägenhbeterne blifva afbjelgta i någon nämnvärd grad, enär dessa uppsyningsmän ej, mer än lapparne, kunna hiodra, att delsr af deras renbjordar inträvga på enskildas områden, samt öljaktligan ej kunna bhfra annat än måhända föga tålda men kostsamma rådgifvare, utan makt att se till det deras råd blifva efterföljda. Stora svårigheter skulle dessutom möta erhållandet af det hundradetal uppsyniogsmäv, som kunde erfordras, ega lapparnes förtroende, vara hemmastadde med språket och förhällandena samt dugliga till de mångfaldiga bestyr, hvilka skulle åtfölja befattningarne. Deras makt tt utan särskildt uppdrag, å lapparnes vägnar, ingå förlikvingar om skadeersättningar, syneoch rättegångskostnader, kunde dessutom missbrukes och blifva vådlig. De föreslagna stadgandena: i 4 att lapparne skola ega taga för eget behofi enskild skog torra träd och vindfällen och i statens jemväl växande löfträd; i 5 att gamla renvägar skola öppnas, der de blifvit stängda, och ej genom rödjning eller uppodling af jord eller upptörande af hägnader stängas, samt i f 26, att enskild tillhörig mark skall exproprieras till vägar för renkreszturen, der så fordras, synes väl bereda tördelar för laparne, sådena förkållandena nu blifvit genom e ta rika jordupplåtelserna, men ingalunda om de jemtföras med codicillens anda och mening, ty den måste genom stadgandet, att lapparne skulle ega ait, efter gammal sedvuna, lika med landets invånare, beljena sig af land och strand till underhåll för deras djur och sig sjelfva, ovilkorligen äfveu hafva afsett, att lapparne skulle ega begagna sig af både sämre och bättre skog samt af nödiga vägar för sina renar, helst lapparne säkerligen från urminnes tider sådant gjort, samt, utan vägar till betesmarkerna. betesrättigheten ju vore dem fråntagen. Tvärtom torde den för skogsvärden måhända nödvändiga inskränkningen för lapparne att taga vödiga barrträd på krovans marker samt växande skog på enskildes områden äfven utgöra en väsentlig och högst kännbar inskränkning uti I deras rättigheter, ty det kan ibland hän?a, latt lappen måste uppsl sin kåta och bygga sig något mindre förvaringsrum, der hvarken passande löfskog eller skadad skog finnes. IDe vägar, som skulle exproprieras, kunna dessntom föga afbjelpa olägenheten, enär, Tlapparne, med sina många tusende renar licke kunna hvarken under sina vandringar, eller under sitt uppehåll, endast vistas på desamma, utan renarne måste begifva rig åt omkringliggande enskilda eller kronans områden för att erhålla tillräckligt bete: På dessa och flera andra i frågan anförda I skäl, synes väl ifrågavarande lagförslag, om I det antages, bereda den fasta befolkningen, Jutan några eftergifter å dess sida, många . högst väsentliga fördelar på lapparnes bekostnad, men antagligen påskynda utrotningeI kriget mot lapparne samt deras undergång -loch derför ej böra, åtminstone för det mnärIvarande och innsn åtskilliga ytterligare ut;Iredningar erhållits, antagas. Att, såsom I svenska komiterade och lagutskottet, olika I med K. M:t, föreslagit, antaga lagen för nå-. I gra år eller på försök, synes ej heller lämpligt, enär lagen väl ej bör införar, om man ej är fallt öfvertygad om dess ändamålsenlighet, några petydligare kostrader för ex propriation och distrikt ndelnipgen sannolikt då ej komme att nedläggas, lagens verknin4 gar ej kunna blifva kända på vida lävgrel! tid, samt det derföre komme att dröja längel å Å innan den kunde upphöra, men olägenheterna af densamma understiden qvarstå. Deremot torde förslaget att tillsätta, inom I Norge, ombud för bevskardet af lapparnes lrättigheter vara ändamålsenligt och böra ani tagas. ; en då det icke kan förnekas, att frågan! I fordrar en allvarligare lösning, sypes det, att Iden bör återupptagas sedan förhållandena I blifvit närmare utredda dels genom de mät-!: -Iningar. och andra reglerivgsåtgärder — som I försiggå uti ifrågavarande 7. ov sr FATT