Aftonbladet – 19 april 1871, sida 3

skadade. TERS Om förslaget till förordning angående lapparne i Sverige och Norge. Då; enligt mitt förmenande, detta, af komiterade uppgjorda och af lagutskottet tillstyrkta, förslag föga skulle athjelpa öfverklagade missförhållandet emellan lapparne ech den fssta befolkningen, men deremot försämra lapparnes ställving, våger jag, på grund af den kännedom jag, genom resor och i öfrigt vunnit om Norrland med dess lappmarker, yttra pvågra ord i frågsp, dertill manad äfven deraf att jag för några år sedan i fråga om det på rådig pröfning hvilande förslaget till afvittringsstadga för lappmarkerna, jemväl framställt förslag för skyddardet af lapparnes rättigheter. Enligt bihanget eller codicillen till 1751 års gränsetraktat skulle det vara lapparne tillåtet att, efter gammal sedvana höst och vår flytta öfver gränsen och till underhåll för gig och sina djur, dädanefter såsom tillförene, lika med landets undersåter, få betjena sig af land och strand, dock med undantag at särskildt uppräknade ställen och att iapparne skulle noga akta sig, att de icke under deras flyttningar gjorde landets egna invånare någon skada, hvarken vinter eller sommar på skog, åker och äng, multebärseller bjortronsmyror eller något annat, vid laga plikt. Detta oaktadt har dock landet sedermera, genom, å ömse sidor om gränsen, skedda flera tusende upplåtelser, blifvit så upptaget af enskilda, att lapparne ej kunna, efter gammal sedvana, utan att blottställa sig för plikt, nyttja enstor del af det utaf dem vid gränsetraktatens upprättande ensamt innehafda lard, utan nödgas retirera tillfjeliarna och, då tillräckligt bete för renar der saknas elier ej åtkommes samt nedra landet ej kan undvaras, hvilket ej så sällan inträffar, småniogom försvinna. Ea stor orättvisa synes således vara begången mot lapparne, genom att dessa upplåtelser egt rum, utan att förbehåll för lapparnes äldre rättigheter blifvit gjordt. Hade detta skett erdast genom den ej obilliga föreskrilten, att inkräktaren skulle vara skyldig freda sina egor för skada, som af renar, utan lapparnes uppsåtliga förvållande, gjordes, samt tåla det inträng renarne kunde göra å oinhägnad utmark, skulle icke de nu öfverklagade olägenheterna halva uppstått, odlingen och civilisationen kunnat framgå, samt lapparne och den fasta befolkningen kommit att trifvas tillsammans och understödja hvarandra. Uti ifrågavarande förslags 3 förekommer väl äfven, att lapparne skola vara berättigade att flytta från det ena riket till det andra och uppehålla sig i de trakter, hvilka hvartdera rikets lappar efter gammal sedvana hitintills hafva besökt, men detta stadgarde synes förlora sin, uti codicillen egande betydelse, genom ordet hitintillso, förbehållet i 25 att vissa af lspparne nytjade trakter kunna undantagas, föreskriften att lapparne skola ersätta å utmark af renar förorsakad skada, samt genom den omständigheten, att intet hinder blifvit lagdt för att ena eller båda rikena skulle, ensidigt och utan förbe båll för lapparnes rättigheter, upplåta till enskilda äfven den äterstående odisponerade marken och således göra det omöjligt för lapparne att med sina renar der vistas, samt följaktligen upphäfva eller kringgå traktatens hufvudändamål. Såsom ofvan nämndt är skola lapparne enligt codicillen noga akta sig för att tillfoga skada å åker och ävg m. m., vid laga plikt, men enligt förslagets 9 skulle det åligga dem att ersätta at renar förorsakad skada, jemväl om de noga akta sig eller vidtagit alla försigtighetemätt. Förslaget synes således äfven härntinnan hafva utfallit till lapparnes nackdel, I samma förekommer tillika föreskrift derom, att Japparne skola ersätta å utmark förorsakad skada, när jordionehafvaren derigenom kommit i saknad af erforderligt bete för egna hemdjur. Detta, vid första påseende föga betydande och ej i codicillen befintliga stadgande, synes blifva måbända vida mera olycksbringande för lapparne, än föreskriften att då skola noga akta sig för att :förorsaka skada å åker och äng vid laga plikt, och hvilken egentligen åstadkommit de öfverklagade olägenheterna: Ty stadgande: skall alltid utgöra en tillräcklis 3nledning för jordinnehafvaren att väcka mer eller mindre befogade anspråk mot lapparne, enär mångs hemman icke hafva tillräckligt. bete för egna hemdjur; betesmarker såväl på enskildas som kronans marker vanligen bepngnas gemensamt: Japparne ioke känna undvara renbetet på