Aftonbladet – 19 april 1871, sida 2

ngen segrade hr v. Ehrenheims förslag med 3 röster mot 38. Flere ledamöter reserverade sig mot detta eslut, eåsom hrr Storckenfelt, C. G. Mörner, . Schwerin, Hallenborg, Posse, v. Stockenström, . Koch, v Geijer, Hammarhjelm, Sparre m. fl. Utskottets framställningar i 8:de, 9:de och 0:de punkterna af betänkandet, som afstyrka o del af båtsmanshällets öfverflyttning till andtförsvaret och det af K. M:t afgifna förlaget till reglering af regementenas och kåernas styrka blefvo derefter af kamwaren afslagna, och i stället bifallna de delar af de em reservanternas förslag, som tillstyrka C. M:ts förslag i dessa afseecden. Andra kammaren, i hvars förmiddagsplenus:, utom de af oss förut omnämnda hr Per Nilsson i Espö hade uppträdt för utskotets förslag och hr Gustafson för frih. J. Ericsons reservation, fortsatte förhandlingarne kl. ; e m. Först uppträdde då grefve Posse, vilken beklagade, att regeringens organisaionsförslag blifvit bygdt på indelningsverket. vilket numera ej uppfylde fordringarne på tt kraftigt försvar; han ville att detsamma kulle aflyftas genom aflösning och förklarade vå grund häraf, att frih. Ericssons förslag var let som mest tillfredsstälde honom. Hr Dahm replikerade dem bland föregående alare, hvilka påstått, att ingen fara för närvarande vore för handen, och att man deröre gerna kunde se tiden an. Särskildt egade han en skarp kritik åt hr Hiertas anförande, bland annat förundrande sig deröfver, att just han ville frånkänna allmänna opinionen, uttryckt genom folkmöten och samstämmiga uttalanden af nästan landets alla tidningar, sin betydelse. Hr Liss Olof Larsson beklagade, att ej medkammaren gått denna kammare något till mötes och ansåg, att om den maktpåliggande frågan nu föle, drabbade ansvaret derför motståndarne till utskottets förslag. Detta förslag förordades lifligt af tal., som föröfrigt under sitt anförande förnämligast fäste sig vid det af några talare fälda yttrandet, att motståndarne till det kongl. förslaget visade brist på fosterlandskärlek. Tal. utkastade en särdeles mörk tafla af det ekonomiska tillståndet i Dalarne och skildrade, huru tryckta af skatter och ocera små hemmansdelar med ytterst ringa areal at öppen jord äro. Hr Tenger förordade K M:ts förslag, emedan han ansäg att indelningsverket erbjöde den bästa staromen. Hr Appeltoft, som i allmänhet gillade utskottets hemställan, skulle helst ha önskat ett uppskof med frågans afgörande, hvarföre han vore böjd att understödja en anhållan hos K M:t om ett nytt förslags afgifvande, och skulle under tiden allmänna meningen i landet hinna stadga sig. Frib. Gripenstedt bemötte det framställda påståendet, att ingen fara vore för handen, med den invändningen, att det var en pliigt för hvarje land att göra sig beredd på alla händelser och ej appskjuta ordnandet af sitt försvar, tills faran stodo för dörren eller tills det vore för sent. Å andra sidan finge man ej öfverlemna sig åt den vemodiga föreställniogen, att vi ej skulle förmå försvara oss i händelse af ett krig; ty vi vore i detta fall gynnade af lyckan, som gifvit vårt land ett läge, som gör det försvarbart äfven emot en öfverlägsen makt, så framt icke en sädan skulle emot oss börja en kamp på lif och död, med föresats att offra hvad som helst för att bereda vår undergång. Men landet borde atveckla en sådan krait i att rusta sig, att om någon makt, för vinnande af en fördel, skulle vilja utöfva ett oberättigadt inflytande öfver oss, den måste afstå derifrån i betraktande deraf, att vinnandet af den äsyftsde törde!en skulle fordra alltför stora uppoffringar. Mycket vackra saker om rättvisa, om nödvändigheten af vår modernärings omhuldande m. m. hade blifvit yttradt, men det vore önskligt om man finge se något mera af allt detta framträda i handling. Det har ock talats om egennytta; det ville talaren för sin del icke göra, emedan det vore att gifva sig in på de inre bevekelsegrunderna, hvilka ingen kan utröna, men ett faktum vore, att indelningsverkets upphäfvande skulle blifvs för mängen en enskild fördel. Att diskutera rättsfrågan vore nu icke mycket lönt; densamma hade ur alla syopunkter blifvit så utredd att sådant vore obehöfligt; särskildt ville talaren ej underlåta att uttala sin öfvertygelse, att de bättre tidningarne om denna frågas utveckliog inlsgt en erkännansvärd förtjenst och låtit densamma få en så sakrik och uttömmande behandling och utredning, som väl sällan kommer en tråga tilldel. K. M:ts förslag innebar, enligt talarens åsigt, den enda rätta lösningen af frågan, men för att komma till något resultat borde någon lindring medgifvas och på grund häraf ville talaren ansluta sig till hr Kallstenii lindringsförslag och yrkade återremiss, för att bereda framgång deråt. Hr Östman talade för bifall till utskottets förslag, Emot den af utskottet föreslagna aflösningen af indelningsverket talade hrr Nordenskiöld, som bland annat särskildt betonade, att man icke borde låta skrämma sig af emigrationshistorier, ithyatt emigration endast eger rum från folk med stor lifaktighet, då deremot iogen emigration sker från länder der lifskrafterna äro underkastade en domning såsom i Ryssland; vidare hrr Lithner, Almqvist, Martin och Ekenstam, hvilka alla yrkade återremiss. Till försvar för utskottets hemställan uppträdde hrr Uhr, Engman, O. B. Ohlsson, Jöns Andersson, ÅA. Johansson, Petter Andersson, Hjelm och J. Rundbäck. Den sistnämnde talaren föreslog dock en förlängning af aflösningstiden frånv15 till 23!2 år. Plenum afslöts icke lörr än kl. 34 till 12 på natten. I Andra kammarens förmiddagsplenum i dag uppträdde till ea början hrr Jöns AnBB FEV 7 TIL. LOD Ås dasssnm