Aftonbladet – 14 april 1871, sida 3

som voro utmärkta i försvaret af eget land, voro ordningens vänner utan att vara frihetens fiender och som slutligen hade sinne för fredens välgerningar. Detta oaktadt skulle det vara ett misstag, om man trodde att en på detta sätt organiserad arme saknade hänförelsens kraft. Det förefiones hos alla de europeiska befolkningarne en fast otrolig böjelse för det äfventyrliga, sådant det framträder i krigets gestalt; man kan derföre vara öfvertygad om, att man ingalunda löper fara att utsläcka denna krigiska lust; snarare har man skäl att frukta att man ej skall kunna tillräckligt dämpa den. Ett bevis derpå är just den indelta armeån. Man har iakttagit att dessa soldater, i trots af att alla deras intressen såväl som tamiljeband fästa dem vid hemmets jord, dock villigt lyda hvarje kallelse till uppbrott. Lemnade man dem frivillighetens val, skulle ingen vilja blifva borta; och aldrig har man hört dem; en gång ute i fält, längta efter att få återvända. Indelta armen kan anföras såsom ett stöd för den åsigt jag i en föregående framställniog påpekat, att nemligen folkens gamla samhällsordning hade det med sig, att, förmedelst åtskilliga ombildningar, armöerna blefvo använda i produktionens tjenst; och att de nationer, hvilka icke såsom den franska hemma hos sig gjort rent hus, stodo lika så nära denna förbättring, som vi sjelfva, om icke närmare. Denna förgångna seklers tanke framter sig ännu i de österrikiska gränsregementena, men ingenstädes har denna grundsats från det förflutna bevarats så, som uti den indelta armen. Och detär från denna synpunkt som denna armå är förtjent att uppmärksammas af filosofen och historieskrifvaren såväl som af den ekonomiska skriftställaren. 24,000 man stark, bestående af utmärkta och bepröfvade trupper, är den såsom en arme från fordom, den der af skickliga händer blifvit förd fram till öfverensstämmelse med en ny tids fordringar. Sådant är mr Chevaliers yttrande i sin helhet rörande indelta armån, och vi hemställa till våra läsares bedömande, huruvida detsamma kan vara förtjent af det hånlöje, hvarmed artikelförfattaren funnit lämpligt att beledsaga detsamimna. De tillvitelser för okunnighet, oduglighet, bristande intresse för sitt yrke m. m., hvilka författaren tunnit sig böra utkasta mot hela indelta armens officerskår, torde denna kunna med temligt lugn fördreaga, så mycket mera som icke en tillstymmelse till bevis härför blifvit af författaren förebragt. Vi ämna ej till besvarande upptaga dessa tillvitelser, hvilka må stå för författarens räkning, men, till bevis på, huru mycket författaren vet hvad han säger, vilja vi blott anföra hans yttrande, att hela den vigtiga del at tjensten, som fått namn af fälttjenst, nästan aldrig öfvas,. Författaren förklarar sjelf att han med fälttjenst menar: bevakning såväl under marsch som under bivuak. Icke ett enda regemente finnes, som icke årligen öfvar beggedera. Författaren anför, såsom ett slags ursäkt för att fälttjenstöfningar litet bedrifvas att den på åkrarne utsådda grödan lägger hinder i vägen för att låta någon del af trupperna röra sig utom landsvägen, och framhåller huru ändamålsenligt dessa öfningar skulle komma att bedrifvas, om, med indelningsverkets upplätvande, depoter inrättades, hvarifrån öfningarne kunde företagas. Den frågan ligger likväl nära till ands, om icke den växande grödan skulle ägga samma hinder i vägen för de fälttjenstfningar, som från depoterna anordnades. Visserligen kan, i senare fallet, fälttjenstöfningarne ordnas, mera oberoende af årstiden än pu är händelsen; men under den varmare årstiden måste de likväl ega rum, och under hela denna tid, lärer väl grödan, depoterna till trots, komma att betäcka åkrarne. Förhållandet är emellårtid att den växande grödan icke lägger några väsentliga hinder i vägen för fälttjecstöfninganre. Dessa företagas nemligen oftast och med största nytta under de fältmanövrer, som hvarje regemente under mötets sista dagar företager, och då dessa manövrer vanligen utsträckas flera mil från mötesplatsen, träffas alltid sådana trakter, som icke allenast lämpa sig för bevakningen under stånd utan äfven för den under marsch. Bevakningstjensten är för öfrigt den lättast inlärda utaf alla öfningar, ty den fordrar, hvad soldaten beträffar, hufvudsakligen blott att vara vaken och uppmärksam, att anmäla hvad han sett passera, samt understundom äfven någon fintlighet och förslagenhet, hvilka egenskaper hos den indelta soldaten sällan saknas. För befälet åter, beror fälttjenstens riktiga öfvande till väsentlig del på befiatligheten af klara och ändamålsenliga instruktioner för denna öfniog. Förf:s yttrande rörande målskjutningsöfningarne äro nästan för naiva att alldeles förbigås. Han erinrar att det icke är nog att soldaten skall kunna skjuta på en målskjutningstafla, utan att han äfven skall instrueras, huru ban, redtyogd af rensel och tornist, skall sköta geväret i alla de olika lägen han i kriget måste intaga, och denna skarpsinniga anmärkning. eger nog sin riktighet; men, när han tillägger att konsten att häri instruera är i verkligheten vida svårare, än att de dertill nödiga insigter kunna af officerare i allmänhet inhemtas under 2 månader vid skjutskolan å Drottningholmx, feller han icke så obetydligt in uti det löjliga. Skilnaden i instruktion för skjutning ståente, och skjutning ligggnde på knä, på magen eller sidan eller hvilken annan rimlig ställning som helst, skulle således vara så stor att konsten att deri instruera icke skulle af en officer kunna inhemtas under 2 månar ders oafbruten sysselsättning dasm-M! (Forts.) Nr dk erat af BE TLED! myran rr nat