Aftonbladet – 12 april 1871, sida 2

Hvad först det påståendet beträffar, att England r nom sitt förfaringssätt aflägsnat från sig alla!k ropeiska makter, konde han möta det med den rklaring, att, utan att vilja förneka det ögonickliga missnöjet hos de båda krigförande makrna, som under närvarande förhållanden är lätt rklarligt, Storbritanniens politik väl icke på nå! on tid funnit ett allmännäre bifall och gillande 1 nu. Gående tillbaka till krigets ursprung, uppg Gladstone först till besvarande den af Baillieochrane uppställda åsigten, att man i dagarne ist före krigets verkliga utbrott bort på ett starare sätt uttrycka sitt ogillande af Frankrikes förringssätt, och framhöll mot densamma, huru svårt et är att på här antydda sätt gifva luft åt sina änslor utan att anstifta mycket ondt. Han tillde, såsom sin personliga åsigt, at; om äfven hela l, arlamentet af all makt ifrat mot kriget skulle et icke derigenöm kunnat aftändas, ty under assionernas. uppbrusning äro stormåkterna icke ynnerligen benägna att lyssna till neutrala me-! ingsyttringar. m det någonsin varit en regerings pligt att inlägga sig om den strängaste neutralitet, så var et den engelska regeringens vid krigets utbrott. i kunde icke dölja och vi uttalade det äfven i jelfva verket officielt att vi voro af den åsigt att rankrike hade orätt i afseende på den omedelara orsaken till kriget, hvilket äfven blifvit erändt af de sedermera styrande och ledande män. en i Frankrike. Emellertid kunde vi, oaktadt lenna bestämda åsigt angående den omedelbara rsaken till kriget, dock icke utplåna ur vårt minne jen långvariga och vänskapliga allians soni bestått oellan Frankrike och os8. I fråga om Tyskland hade vi för vår del icke ilenast ingen anledning till fiendskap, utan tvärtm allt skäl och fullkomlig benägenhet att undervålla de intimaste och vänskapligaste förhållanden ill denna makt. Men under det vi med kjertligt leltagande betraktade de företeelser, hvilka gåfvo Tyskland enhet och derigenom makt och styrka, åå hade vi dock på andra sidan säkerligen icke let behagligaste minne af striden med Danmark, och till allt detta kom ytterligare den omständigeten att — såsom de hedervärde medlemmarne orde eriora sig — genom den sällsamma och oroun fe upptäckten af det s. k. Benedettifördraget n oklarhet utbreddes öfver Kela saketi, adm framör allt gjorde det till en nödvändighet för oss tt vära på vår vakt. : Angående det föregifna förbundet mellan Franke och Italien och mellan Frankrike och Österike, som efter Baiilie Cochranes påstående enligt Bia Boken hindrades af England, då det var i begrepp att afslutas, framböll premierministern vidare, att ået enligt ordalydelsen af ifrågåvarande ställen i BIå Boken icke var fråga om ett fördrag, som Italien gerna biträdde, utan om möjligheten af att man påtvang Italien ett sådant förbund. Man lät visserligen Österrike förstå, att omrtändigheter voro för handen eller antog 8 vara för handen, hvilka kunde kasta en misstanke på dess neutralitet. Men under hvilka förkållanden stölldes denna varniog till Österrike? Under följande förbållanden. Vi hade klart för oss, att hos Österrike fanns on viss benägenhet att visserligen icke uppträda allena aktivt men i fall händelserna gestaltade sig på ett gynnsamt sätt sluta sig till Frankrike. Men vi visste äfven, att det förata tecknet till en bestämd afsigt i denna riktning skulle ha fört Ryssland på Tysklands sida i striden. Var icke detta en i hög grad fruktansvärd möjlighet för Europa? Var det icke lord Granvilles pligt att så vidt möjligt var på vänskaplig JR förohålla Österrike följderna af ett sådant förfaringssätt, som otvifvelaktigt skolat förvandla kriget till ett Curopelkt? Min ärade vän tyckes anse det för ett brott eller ett fel, att lord Granville såsom neutral äfven sökte befordra andras neutraiitet. År detta en rättvis anklagelse? Jag för min del är fast övertygad om att regeringens beslut. hvilket så skyndramt som möjligt meddelades huset. bidrog att inskränka kriget inom så trånga gränser som möjligt och hindra dess utbredanden. Hvad förbundet mellan Danmark och Frankrike baträffar, som efter interpellantens mening likaledes blifvit hindradt af lord Granville, ådagalade premierministern, att det icke kunnat gagna Frank rike och endast kunnat skada Danmark, om är danskarnes benägenhet för ett sådant förbund var iätt förklarlig och för ingen del tadelvärd. Sedan på detta sätt inkasten mot den stränga neutralitet, regeringen iakttagit, blifvit bemötta vände sig talaren mot den anklagelsen, att ministören icke tillräckligt bemödat sig att media mellan de krigförande. Hvilken ståndpunkt regerin gen i detta hänseende intog finner man af följände anmärkningar: Vi måste undersöka om def är möjligt att vid förhandlingarne vara till någor nytta, och om vi vid det, somi ella händelser må: ste göras, borde bandiga allena eller kunde hoppa: att handla i öfverensstämmelse med andra makter Vid denna undersökning visade det sig, att inte gemensamt uppträdand? af de europeiska mak terna till åstadkommande af förmedling, af bong officia eller af ett ingripande, ja icke en gång a! en gemensam undersökning af de förslag, som til äfventyrs borde göras från fransk sida till utver kande af milsring i vilkoren, kunde åstadkommas Följden häraf var att vi sågo oss inskränkta: til att handla på egen hand. Vi gjorde hvad som stod i vår förmåga och vi gjorde det utan att förlors ett ögonblick. Hvad den delen af förslaget, som rör framtiden beträffar, fortfor talaren, der den ärade leda moten uttalar det hoppet, att regeringen skall före fredsvilkorens definitiva fastställande söka utverka en mildring af den kejserliga tyska regeringer hoppas jag, att min ärade vän skall efter det sou blifvit sagdt gifva sig tillfreds med den förklarin gen, att vi äfven framdeles skola handla i samma anda som hittills. Jag tror, att vi bevisat, att vi icke äro likgiltiga för Frankrikes lidanden och at vi på samma gång hvarken i ord eller gerning fi kat efter en stor och triumferande makts ynnest Jeg tror, att det skulle vara den största dårskap och ett verkligt brott om vi ville döma med bit terhet öfver de i starka uttryck framställda be skyllningarne mot oss i den tyska presseni eller till och med öfver dess hotelser om en hämnd som i framtiden skall utkräfvas af oss genom Tysklands segerrika vapen derföre att vi tillåtit vapenexport. Ivad fredsvilkorens mildrande beträffar, vore det högst oklokt om man ville genom ett parla mentsbeslut binda händerna på britiska regerin gen. Jag kan försäkra den ärade ledamoten, at vi icke skola underlåta att, der tillfälle erbjudei sig, använda Englands ioflytande, det må nu vara litet eller stort, för Europas välfärd, fred och lugn och isynnerhet för de nationers, hvilka liggs ongalska folket så mycket om hjertat. r Baillie-Cochrane återtog derpå sin mo—— RR 3 3 tion. Detta anförande af Gladstone har framkallat en serie artiklar i den officiella Wicner-Zsitung, gående ut på att sprida ljus öf. ver det österrikiska kabinettets politik a dei konflikten mellan Tyskland och Frankrike För detta ändamål meddelar tidningen två diplomatiska handlingar, som -förat icke varit offentliggjorda: ,en telegrafdeperch frår grefve Apponyi, Österrikes ambassadör London, och Beusts svar derpå. Af desss handlingar visar det sig, att lord Granville verkligen den 8 Augusti lät underrätta Bens om Preussens klagomål öfver Osterrikes krigs.