Aftonbladet – 11 april 1871, sida 3

le 18 or 15 it v b mv TR eh TRA ff Fem rm I pligt att ordna vårt försvar. Motionärens fosterändska afsigter känner jag fulleligen och egnar dem af allt hjerta mitt erkännande; men när jag ser, huru man på vissa håll gör affär af den enligt min tanke follkomligt obehöfliga åtgärd, motionären föreslagit, så kan jag tillbakavisa vissa smärtsamma farhågor: det bruk, man af motionen gjort, åminner något om den preussiska krigföringen. Det har sagts, att det preussiska kavalleriet under det rista kriget fungerade sårom en ogenomtränglig ridå, hvilken för fransmännen fullkomligt dolde tendens rörelser. Jag vill ej vara med om att det ifrågavarande grundlagsförslaget blir en dylik ridå, hvarpå folk står och stirra sig blinda, medan bakom densamma operationer obehindradt fortgå, som afse att förekomma försvarsfrågans lösning under denna riksdag.Låtom oas ,Cke för pligten att ordna vårt försvar uppställa så som vilkor afskaffandet af ett numera oskadligt grundlagsbud. Den garanti, motionären afsett, vinnes ej på den af honom föreslagna väg. Jag kan derför ej tillstyrka hans motion. Men derför nekar jag ej, att ytterligare garantier mot missbruk af konungens nu ifrågavarande rätt behöfvas, och jag är öfvertygad om, att sådana kunna beredas. Konstitutionsutskottet anför, å sid. 4, de så ofta upprepade orden från 1809: De flesta krig äro började i kabinetten innan de utbryta på -fälten, och utskottet anmärker sjellft å sid. 5, att förhandlingar af hvarjehanda art med främmande mekter kunna föras så, att de i sina yttersta följder leda till krig. Starkare skäl synas mig näppeligen kunna anföras mot det sätt vår grundlag medgifver för behandling och afgörande af frågor om afhandlingar och förbund med främmande makter samt öfriga så . kallade ministeriella ärenden. Genom en grundlagsändring, som för dessa angelägenheter stadgar samma konstitutionella behandling, som för öfriga regeringsärenden, kan den garanti förvärfvas, hvilken man förgäfves eftersträfvar på den väg motionären anvisat. Och skulle ändock något ytterligare återstå att önska, kunde man tilläfventyrs i en ny värnepligtelag atadga t. ex. ett förbud mot beväringens användande, utan riksdagens bifall, lutom de förenade rikenas gränser. Om jag på angifna skäl ej kan gilla motionärens förslag, om jag derför ej kan annat än stanna vid samma slut, dit konstitutionsutskottet kommit, är det emellertid, ej ens i hufvudsak, på grund af konstitutionsutskottets motivering. Jag bestrider licke att-ju utekottets utlåtande innebåller åtsakllligt både nytt och godt, men härom kan sägas med de bekanta ord, som pläga tillskrifvas Lessing, att det nya deri är icke godt, och det goda icke nytt. t Redan i öfvergången å sid. 2, från referatet till kritiken af motionärens framställning anmärker Jutskottet den formella brist hos förslaget, att detsamma ej tagit hänsyn till de mellan de förenade rikena, bestående förhållanden., hvilka förmenas Iega hiäder:i vägen för dess antagande, denna från de gärskilda förhållanden, hvari de förenade rikena stå til hvarandra inbördess, kemtade anmärkning förnyar och utvecklar utskottet längre fram å sid. .5—6, med tillägg, att väsentliga svårigheter synas möta antagandet af ett förslag, som står i direkt strid med det hvilande förslaget till ny föreningsakt, innan detta ens hunnit blifva föremål för slutlig pröfning. Ändtligen upprepar utskottet för tredje gången samma skäl i den resumå af motionerna för afstyrkan, hvarmed framställningen å sid. 8-slutar. Detta så starkt betonade skäl bör väl sålunda betraktas som ett hufvudskäl. Härvid erbjuder sig den anmärkningen, att frågan åsminstone skulle i viss mån förenklats, om det afgörande af den till innevarande riksdag ppakjatna nya riksakten, som snart måste företagas, fått ega rum före behandlingen af den nu ifrågavarande motionen. Hvarföre har ej utskottet gått så till väga? Å sid. 3 framdrager utskottet med ett konstgrepp, som numera synes något utslitet, vissa spöken från frihetstiden, ehuru den tidens alla förhållanden äro med våra egna gå olika, att den ur . jemförelsen. dragna slutsatsen blir mer än lofligt svag. Utskottet oberopar en erfarenhet från 1741 och 1757, hvilken påstås innebära en tjenlig varning emot alltför stort förtroende till n representationseller dess delegerades törmåga att iotstå ett anfallskrigs lockelser. Hvad först angår angreppet mot Ryssland 1741, må spörjas, om man kan vilja på allvar uppsöka en väsentlig likhet mellan ett beslut i grundlagsenlig ordning fattadt af nuvarande representationa båda kamrar och ett beslut, tillkommet på sådant sätt gom stora sekreta-deputationens om krig mot Ryssland. Mig veterligen har motionären ej åsyftat att till några sekreta-delegeråde öfverlemna makten attpåriksdagens vägnar, om krig besluta. Vidkommande det andra exemplet, gkulle det vara roligt att veta, huru konstitutionsutskottet kan ha en, på omdömet om motionäreng förslag inverkande erfarenhebt af förstnämnde slag från är 1757, eftersom det ju är väl bekant, att kriget mot Preussen nämnde år beslöts och företogs af rådet utan riksdagens hörande, och att rådet. 1760 fick af ständerna en skrapa för sitt förkållande i denna sak. För öfrigt, om historiska vitnesbörd om olämpligheten af representationens böfattning med beslut om krig kunna anföras, så kunna väl också motsatta exempel framdragas: t. ex. sekreta utskottets betänkande af den 12 Januari 1628 och efterföljande förhandlingar med ständerne, som afgjorde Sveriges deltagande i trettioåriga kriget. Det var på det sättet den period af vår historia börjades, om hvilken nian sagt, att Sverige då var de neutrales värn och folkrätten bålverk; det var på detta sätt den segerbana öpn nades, efter hvilken för att begagna Geijera ord — menskligheten räknar bland sina biotars en gevensk konung; det var på detta sätt grunden lades till det nationalärans kapital, hvarpå vi länge lefvat. Denna representationens delaktighet i bes slutet.om ett krig kam väl förtjena att minnga jemte hågkomsten från 1741. Och för öfrigt — vid sidan af detta enstaka exempel från fr: den, — hvad har ej vär historia stt ännu värre är, om anfallskrig, utan någon riksdagens inblandning beslutna af regeringsmakten. Utskottet säger å sidsm 3, att det är intet tvif. vel att, om de män, hvilka under frihetstiden sutto på Sveriges tron, haft kanima makt öfver krig och fred, som nu tillkommer Sveriges kooung, våra häfder ej skulle Haft att förtälja om två krig, de mest oberättigade och minst ärorika; Sverige någonsin fört. Åtminstone hvad 1741 årg krig angår, förefaller antagandet något vågadt. Man vet Jr att kung Fredrik sjelf i rådet röstade för krig och erbjöd sig att taga befälet, samt att han redan förut med hull Och hår gätt öfver till krigs frn och dermed köpt sig rätt att till Stockolin återkalla et vist person, för hvilken han varmt intresseradö sig. Med en sådan lumpenhet på tronen — och hvärför skulle Sveriges framtid vara mot en sådan betryggad — är det svårt att tro, att en starkare konungamakt, eller rätten att förklara krig skull6inneburit någon garanti mot ett ärelöst krig: Utsköttet, i sin ifver att till det bästa rekoremendåera nu befintliga garantier mot förmenta :vädor af konungens rätt aft börja krig, anför å sidan 6, att konungen till krigets utförande ej utan riksdagens biträde har annat än obetydliga penringinedel att förfoga öfver. Detta är ett särdeleg dåligt skäl. Eller, om kriget väl är börjadt, har väl fölket då något annat val än att bära dess bördor? Manne det, genom att vägra anslag, undgår att blifvå utplundradt och underkufvadt? Af det anförda framgår, att det ej är på grund f utskottets motivering jag instämmer i förkatändet af mötionen. Skälen äro andra och förut i korthet antydda. Denna förändring vore i min a ri ibetstiförtölja som mig till. Det går nog an för honom att svänga sig i Paris och bafva präktiga dinter