Aftonbladet – 5 april 1871, sida 3

i högst väsendtlig mån bidrager, i det herr Dahlqvist med sina af sjukdom nedsatta krafter icke kunnat åt detta parti ge den starkare färg, som varit nödig. Vi beundra och värdera på det högsta det mästerskap, hvartill hr Dahlqvist på den senare tiden hunnit, den moderation, det psykologiska studium och den finare utarbetning af de dramatiska uppgifterna, som man numera finner hos denne store konstnär; men just för ett sådant som detta skulle fordrats Georg ahlqvist för 20—25 är sedan, hela den vulkaniska eld, som då glödde hos honom såsom en otämd naturkraft. Didrik Slagheck är en med verklig konstnärshand tecknad dramatisk figur; dock finnes i detta parti ett och annat drag aflitet uppskrufvad sentimentalitet, som icke står riktigt väl tillsammans med sjelfva individualiteten eller med tidsbilden; såsom då han går och talar med sig sjelf om detta usla slägte eller derom, huru besynnerlig han sjelf är, då han utropar O, du frostoatt i mitt sinne eller säger: om ni kunde sticka er hand i min venstra sido, skulle ni få känna hvad köld är! Hr Swartz framställning af denna roll är mästerlig och alltigenom konseqvent hållen. En anmärkning böra vi dock göra, hvilken mycket ofta är på sin plats vid framställningar af detta slag. Den listige bofven bär icke sin elakhet och förslagenhet så utpräglad i det yttre; han skulle då i I många fall vara oskadlig; ofta döljas dessa egenskaper under en yta sf bonhommie, enfald eller likgiltighet och framskymta endast då och då i obevakade ögonblick. Didrik Slagheck var utan tvifvel ett fint diplomatiskt hufvud och en mästare i förställningskonst; ban skulle icke ha kunrat bringa sig upp vid hofvet och drifva det ända derhän att bli nämnd till biskop, om han burit cyniskt hån och menniskoförakt öppet till torgs. Under det han befästade sitt inflytande genom lika listiga som ondskefulla råd, oserade han nog inför allmänheten såsom ärd och allvarlig doktor i den kanoniska rätten. Christina Gyllenstjernas rol företer icke en sådan karaktersutveckling, som ger anledning till en framställning af mångfaldigt skiftande lidelser. Endast i förhållandet till Severin Norrby finner man antydning om en så liflig beundran, att man kan ana, att den under andra omständigheter skulle kunna utveckla sig till en ömmare känsla. Eljest är det alltjemnt och med undantsg blott af ett ögonlicks svaghet, då hotet om död å bålet framställes, fråa början till slut den heroiska qvinnan, som i främsta rummet tänker på fosterlandet, dess ära och välfärd. Fröken Åberg har rätt till lifligt erkännsnde af sina vackra bemödanden, af de trägna och omsorgsfulla studier hon egnat åt denna rol. Hon bar fattat sin uppgift med mycken värma, men hon iakttager en större moderation i miner och gester än förut i roller af denna art och uppnår derigenom en verkligt värdig och imponerande hållning. Skada blott att deklamationen, oaktadt äfven den vitnar om studium och framåtskridande, ännu lemnår åtskilligt öfrigt att önska. Det bör icke vara omöjligt för den, som i komedien kan utveckla så mycken naturlighet, att äfven öfverflytta denna egenskap till det högre skådespelet. Detta kräfver, lika väl som lustspelet, ett naturligt sätt att säga replikerza, och man fär icke tro att en manierad bppstyltniog är oskiljaktig från kothurnen. Meneret i deklamation visar sig här förnämligast i att starkt betona första ordet i hvarje kadans, alldeles som då man tar en ansats för att kunna boppa högt och långt. Sådant bör, då uppmärksamheten derå fästes, lätt kupna undvikas. Severin Norrbys tacksamma rol återgifves af hr Sundberg med en ädel värma och en ungdomlig kraft, som tillvunnit sig det rättmätigaste bifall och som klarligen vitna derom, att det är alldeles för tidigt för denne konstnär att hvila på sina lagrar. Gustaf Trolles mindre tacksamma parti utföres oklan. derligt af hr Hanson; den styfve erkebiskoär dock synbarligen något generad af et cyniska hån, han får smälta från Didrik Slagheck, liksonr det anakronistiskt sentimentala utropet: dö eller bli:en skamfläck i historien; O, o, o! icke tager sig riktigt bra ut i hans mun. Hr Lundberg, hvilkens ooda naturliga gåfvor utan tvilvel ofta skulle kunna komma till godo vid talscener, spelar med värdighet Hemning Gads rol; Man har dock svårt att tänka sig, att det är en B0-årig man, som med så mycken energi uppträder såsom underhandlare inför de sveneka rådsherrarne på Stockholms slott. Om de öfriga rolerna är intet synnerligt att säga. Samspelet är i allmänhet godt och uppsättningen gjord med omsorg.