Aftonbladet – 5 april 1871, sida 3

j 25 aUcspel, emellan det dramatiska och det a lepiska. Man har anmärkt, att till och med -Ide Shakespeares stycken ur engelska histo,Irien, som han sjelf kallar Historier, det epi1 ska elementet är det öfvervägande. HSchlerigel har kallat dem en bhjeltedikt i dramatisk ilform; de upprolla en gripande bild ur en, gelska historien, men blott få af dem, såsom t Richard TII och törsta delen af Henrik IV, läro tillika i och för sig afrundade dramer. I Det historiska skådespelet får alltför lätt en I mera episk karakter och stil, för att kunna I med tillbörlig klarhet och omständlighet utI I veckla de historiska förhållandena, händel)sernas grunder och handlingarnes följder, då I deremot det verkliga dramat, som företrädesvis uppenbarar det individuella själslitvet, ;Ji dess stämningar och passioner, ligger något närmare åt den lyriska, än åt å I sidan, Det estetiska grundfelet hos Mattis förtjenstfolla drämatiska förstling ligger icke uti det sätt, hvarpå hon behandlat det valda atoffet, i hvilket hänseende bon utvecklar en betydande taleng, utan i sjelfva grundtanIken till stycket, hufvaddispositionen af det I valda ämnet. Vi ha redan förut sammanställt detta skådespel med Bröllopet på UlfJåss och visat, huru i båda dessa skådespel en vinna genom makten af hög och ädel qvinlighet segrar i konflikten med ea väldig manlig personlighet. Men det är en väsentlig I skilnad. Den lilla vackra sägnen om Sigrid Iden fagra och Birger jarl bär icke uti sig några tragiske beståndsdelar, som kunna störande inverka på den allvarliga Konfliktens lycklige utgång. Det historiska stoff, som Mattis valt, är af helt annan beskaffenhet. Kristian II är en i högsta och mest omfattande mening tragiek persoulighet. I fall långt före sin tid, ville han med makt genomföra idder, som det var först en 89nare tid förbehållet att realicera, och han föll .såekom offer, dels för titt förbiseönde deref, att hvarje utveckling, som skall ega bestånd, mäste förberedas och ske på natorenligt sätt, dels för den lidelsefuila våldsamhet, hvermed. han i och för sina ider om rätt och frihet förgrep sig mot sndras rätt, frihet och välfära. Då en dylik tragisk personlighet införes i ett drama, icke såsom blott en dekoration i en och annan scen, icke heller säsom styckets bjelte, uten för att spela aridra fidlön, så är det utan tvifvel ur Betetisk synpunkt ett missgrepp. Det bjelper icke, att Kristina Gyllenstjeroa värmer oss med sin vältalighet och tilltalar våra patriotiska sympatier; hon är icke en tragisk personlighet och det är svårt att åt henue ge en dramsatisk karaktersotveckling. Ur det tragiska intressets syupunkt tränges hon elltför mycket undan af Kristizn, ehuru. han skall vara bifigur; ty blotta anbringandet af en sådan historisk karakter innebär gå mycket zom eljest. en hel hop bandlivgar och situationer; hans biotta namn och uppträdande innebära en mängd, förutsättningar och framkalla förväntningar, som man skulle bshöfva många scener, för att skapa, i fall det vore fråga om en diktad bjelte. Den halfdager, i hvilken förf. ställer: Kristian, är tillräcklig, för att framkalla, om ock kos de flesta alldeles omedvetna, anspråk på en genomgripande dramatisk katastrof och på en själslyftande tragisk lösning. öljden af detta förhållande är den, att minst !9e0 af äskådarne, då ridån går ned efter fjerde akten, tro att det icko är slut, att. det blott är något slags tablåfördelning och att nu skall den afdelning komma, der man får se scener, som leda till slutkatastrofen och den tragiska lösningen. Vi sade, att förf. ställt Kristian IT:s figor i haltdager. Till en del bar väl detta skett medvetet och med afsigt, på. det han icke skulle få alltför mycken dramatisk relief vid sidan af hjeltinpan. Men å andra sidan har detta ländt till men för figuren i och för sig, utan att kunna åvägabringa den drama tiska jewmvigten eller lägga tyngdpunkten dit, der fört. skulle velat ha. den. Vi ha ock redan i vår förra uppsats nämnt, att förf. ger en antydning om Kristian II:s dubbelnatur; men det stannar väl mycket vid en antydning i detta hänseende; hrilket blir en brist, då figuren trots allt dock träder fram med i första planet. Med undantag af slutscenen, der det framkallade minnet al Dyveke bringar Onristiasns hjerta att vekna och åstadkommer rubbning i:baos jernhårda beslat, är det hufvudsakligen blott genom ord, icke genom någon handling, som man får någon föreställning om den andra och bättre, af historien intill den sista tiden alltför mycket förbisedda sidan af hans väsen. Förf. har på ett ganska fint och skarpsinnigt sätt motiverat Hemming Gadds politiska omslag, i det hon låter den gamle svenske patrioten till Christina Gyllenstjerna och Tådstierråkna i Stockholm yttra om konunpgen: Han bär inom sitt dystra, hårda, stupdom vilda yttre en verklig konungs stora sinne. Han ser ej ting och förhållanden med samma blick som andra och deraf få hans bandlingar en prägel, som icke alltid lätt kan tydas, Men visst är, att rättvisa bor i botten af hans själ och lindar sig kring roten af hans beslat, och osällt kan det land icke blifva, der lag och rätt skipas af honom I ett par yttranden af Christian ligger också några antydningar i samma riktning, såsom då han t. ex. säger: Sveriges herrar ha på sista tiden spelat kungar. Men vi vilja visa, i bvems hand spiran ligger och skaffa frid och rätt i landet, eller då han i en monolog utbryter på följande sätt: Ogräset skall bort. Det må nu drypa blod utöfver landen vid min rensning. Masken skell ej trampas längre derför att han blef mask. Bonden är min undersåte, -Adlingen skall bli detsamma, — — — Blod! bah! hvad är det? har ej mitt eget hjerta blödt? Blomstret i mitt bröst finnes ej mer, det bröts ju— — — Bort vekbhet, mildhet! Här skall vara öde, här skall vara fruset. Det är i ödemarken, som de stora verken bäst tänkas ut och mogna... Bort minnen, drömmar! Här skall handlas, här skall kämpas. Jag blef konung; jag blef verklighetens man. Jag blef släggan, som skall slå mot städet, tills jag hamret all det sneda rätt i mina rikep.v Men i sjelfva hans uppträdande såsom handlande person finner man denna sida af hans väsen, som sagdt, nästan allsicke åskådliggjord. Beslutet att, trots den gifna för. en episka