Aftonbladet – 29 mars 1871, sida 2

ig. Detta var dock blott inledningen till de :ä lodiga händelser, som tilldrogo sig i dag och lo vilka man för öfrigt kunde förutse, när man a ade läst la Nouvelle Republique för i morgse, !v wvsri Pascal Grousset råder nationalgardi-F terna i Montmartre och Belleville att skjuta v vä ordningsvännerna, till och med om dein-!s unne sig obeväpnade. Ordningens anhän-h are, som hade stämt möte på Boulevard li les Capucins, samlades åter utanför Grand lä Tötel och började ånyo sin fredliga process-s ion. Tågetbestod i dag af ungefär 6000F nenniskor. Det ämnade åter begifva sig tillls Vendöme-torget, der det likväl fann allals jatumynningar starkt besatta. Vid hörnete sf Rue de Ja paix och Rue Neuve-des-PetitsI Uhamps ville nationalgardisterna förhindra s N f J f c 1 E i Är me att passera och fällde bajonett. mkring 600 personer försökte tränga nationalgardisterna tillbaka, men desse, som först j hade ätnöjt sig med att skjuta några skott luften, öfvergingo plötsligt till ett allvar-!c samt anfall och öppnade formlig plutoneld på mängden. Ordningens vänner räkade i vild åf hvilket är både förklarligt ochl: orsäktligt. Ungefär tio döda och femton sårade blefvo liggande på platsen. En afdeltagarne i detta mördande krossade med sin gevärskolf hufvudskålen på en sårad gammal man, just då man skulle föra honom till en ambulans. Det är sådana menniskor, som för närvarande ha makten i Paris! Man väntar, att redan i afton ny blodsutgjutelse skall ske; ty pationalgardet i 2:dra arrondissementet har uppställt sig vid sitt maireshotell för att försvara det, och jag erfar ur säker källa, att nationalgardisterna i Beileville ha i sinnet att med våld bemäktiga sig det. En korrespondent, som från ett hus vidl. Rue de la paix åsett dessa uppträden, be-l rättar i Times följande episoder: Tittande ut genom ett fönster i första våningen, sågo vi, att folkhopen åter började tränga sig in på en tredubbel kordong af nationalgardister, som var uppställd tvärs öfver den till Vendöme-torget ledande gatan, och alldeles under oss en grupp med ansigtena vända uppåt, tydligen väntade någonting uppifrån. Snart sågs en trefärgad fana hissas ned förbi vårt fönster från våningen ofvanpå. Jag nämner detta, emedan det hade händelser till följd. Hittills hade demonstrationen icke varit försedd med någon fana, och vid äsynen af denna uppstod en allmän rusoing dit. Derpå började en besynnerlig brottning mellan några försigtige män, som ville bära den till det sista ledet och föra folkhopen tillbaka, samt andra hetsigare personer, som ville tränga sig fram till fronten med den. Frågan afgjordes af en tilltagsen ung officer i uniform, men utan värja, hvilken jag hade sett taga verksam del i gårdagens händelser; jag hörde då hans namn, men är ledsen öfver att ha glömt det; ty han visade prof på ett personligt mod, som, om det också hade en anstrykning oförvägenhet, icke destomindre gjorde wti odt intryck att se. Lik en forntida riddare, fattade han ögonblickligt fanan i sin högra hand, besegrande allt motstånd, och svängande. den i luften ilade han framåt, med ljadelig stämma ropande åt folkhopen att följa sig, Det var omöjligt att motstå hans smittsamma entusiasm, den böljande massan upphörde att bölja, i ett ögonblick var man tätt invid bajonettern2, utsättande sina försvarslösa bröst för de grymma gvärsmynningarne och enstämmigt ropande: Kolfvarne i vädret! Uppmaningen var så allvarlig och enhällig, att några bland nationalgardisterna lydde, och ett halft dussin gevärskolfvar vändes uppåt. Det såg nästan ut som en signal till förräderi, ty i nästa ögonblick sänktes utan ringaste varning alla gevärsmynningarne och utslungade en salva mot den obeväpnade folkhopen, som nästan snuddade vid dem. Jag såg fanan sänka sig, men dess uvoge förares röda kepi syntes ett ögonblick i röken, uppenbarligen i handgemäng med någon af de djeflar i menniskohamn, somnu tycktes fråssa af sina mordiska dater och atsköto salva på salva i den flyende folkmassan. Jag såg en vacker, gråhårig man, hvars distingerade utseende hade fäst min uppmärksamhet, då jag en stund förut gick bredvid honom, falla lös till marken: och ett dassin menniskor bakom honom i ifvern att fly stupa öfver honom och bilda en lefvande sprattlande hög, på hvilken det utan barmhertigbet på icke 100 fots atstånd haglade kulor. Jobn Lemoine har i Journal des Debats utsändt en ny filippika mot den revolutionära despotismen. Under den allmänna modlösheten är det en glädje att höra hans orädda, manliga ord. Han yttrar der bland annat: Den komit6, som kallar sig regering, gir ver oas i dag på morgonen i det blad, som benämnes officiekt, ett första ?avertissement. Denna komite vill upprätthålla traditionerna äfven i sitt språk. Detta förvånar oss icke, men hvad som förvånar oss är, att den inbillar sig, att vi skola underkasta oss dess beslut. Vi hotas med det strängaste straff. Vi känna icke något strängare, vanhederligare straff än att nödgas lyda den eller hålla till godo med dess makt. Vi veta nogsamt hvad bruataliteten förmår. Brutaliteten kan komma från en revolution lika väl som från en diktator. Båda gå till väga på samma sätt. Diktatoren har satt kafle i munnen på oss. Revolutionen kan göra detsamma. Om revolutionen gör det, skall hon bli segrare. Revolutionen skall då bli i stånd att släpa oss med sig ned i afgrunden; men revolutio nen skall visa oss vägen ned. Hvad som är ännu brottsligare å hennes sida är, att hon vet, att hon drager oss med sig ned, och att hon är köpt dertill. De radikala representanterna för Paris och mairerna i Paris uppmana varmt befolkningen att hålla sig lugn, emedan kommunalval skola tillstädjas dem. Men hvad betyder det? Hvad bry sig de män, som dränka våra gator i blod, om en mer eller mindre fri omröstning? Alla frågor rörande fattigvärd, dagspenning och arbete L j l l