Aftonbladet – 27 mars 1871, sida 2

äknat på armön, och armån fraterniserar ned upproret. I måsten sammanträda och atta ett fast beslut, Pariss eller, rättare agdt, Frankrikes öde ligger i edra händer. omellertid rådslogo mairerne och de deputeade om att besätta inrikesministerns, polisorefektens, mairens och nationalgardeschefens platser med nya män. Följande kandidater blefvo föreslagna: Till polisprefekt Edmond Adam, Ranc och Tirard; till maire af Paris: Tirard och Dorian; till inrikesminister: Ranc, Delescluze och Gambetta; till chef för naionalgardet:Langlois och Schoelcher. Men rågra definitiva beslut blefvo, såsom sagdt, cke fattade, och en ny sammankomst utattes till kl. 6 på eftermiddagen. Kölnische Zeitung berättar om samma dags illdragelser : Kl. lol i dag besatte truppafdelningar med kanoner och kulsprutor Boulevard ÖOrnano. Samtidigt antågade infanteri, gensdarmerie ch Gardes de Paris på Rue Amsterdam och lärgränsande gator samt besatte Pigalleorget. Förundrade öfver denna hopning af rupper frågade invånarne i denna stadsdel oldaterna, om preussarne åter vore i annarsch. Men soldaterna svarade ingenting. 1. 5 satte sig artilleriet på Boulevarden på seneral Lecomtes befallning i rörelse och upptällde sig på gatorna Muller och Sainte Maie samt på torgen Blanche och Pigaile. De lott med sina gevär beväpnade artilleristerna, vilka hade jägare till fots till sitt understöd, vegåfvo sig härpå till Montmartrehöjderna. En parlamentär gick fram och samtalade med chefen för nationalgardet. Denne var icke obevägen att utlemna kanonerna, och artilleristerna bemäktigade sig dem också en timme senare. Emellertid hade nationalgardisterna hemtat sig från sin första öfverraskning. Det slogs generalmarsch, och inom kort tid voro de tillräckligt starka för att kunna göra motstånd; de gingo med stormsteg lös på Montnartrehöjderna. Trupperna gåfvo eld. Några nationalgardister, en qvinna och ett barn stupade. Härpå började trupperna samtala med nationalgardisterna, hvilka snart höllo sina gevärskolfvar i luften; åtskilliga af dem begåfvo sig med liniesoldaterna in på värdshusen för att dricka med dem. General Lecomte togs till fånga. Artilleristerna följde infanteriets exempel och icke allenast underläto att taga kanonerna på Montmartre, utan atlemnade äfven sina egna åt insurgenterna. På Place Blanche anföllo några hundra nationalgardister general Vinoy. Trupperna gåfvo eld, nationalgardisterna svarade, och nägra soldater störtade döda till marken. I detta ögonblick förmärktes utåt hela linien tveksamhet bland trupperna, och snart drogo de sig alla i stor ordning tillbaka, utan att det lyckades officerarne att förmå dem stanna. En timme derefter var hela Montmartre i insurrektionens våld. Man känner icke närmare, hvad som föreföll i Villette och Bellenile. Säkert är blott, att barrikader anlades der och att omnvibusturerna till Faubourg da Temple afstannade. KL. 20 4 e. m. togs stadshuset af insurgenterna. Kommunen, oroklamerades. Mivistrkrne äro samlade under gensdarmeriets beskydd. Hela högra Seinestranden är i insurgenternas händer. Blott Plxce de la Corcorde och Champs Elyses äro ännu fria. På trupperna kan regeringen icke räkna. De frateraoisera öfverallt med folkhbopa:ne, d. v. s. med nationalgardisterna. På stadshustorget såg korrespondensen infanteri, jägare, gensdarmer 0. 3. V. marschera förbi. Nästan alla ropade: Lefve republiken!, och många sjöngo gicondisternas sång (den bekanta: Mourir pour la patrie), i hvilken till och med mänga officerere instämde. General Vinoy hade först låtit besätta Bastillen med trupper. Sedermera drog hen dein derifrån, emedan han visste, att de ej skulle göra något motstånd. I den del af staden, der upproret icke herrskar, vilja nationalgardisterna väl försvara sig, men alldeles icke anfalla. Ur tidningen Avantgarde hemta vi följande berättelse: Kl. omkring 3 på morgonen marscherade linietrupperna, fotjägare, f. d. polisbetjenter och det 8. k. republikanska gardet till Montmartre. KI. 4 voro höjden och qvarnen kringrända. Polisbetjenterna, åtföljda af gensdarmarna, begätvo sig till vakten vid Rue des Rosiers, der ungefär 160 nationalgardister befunno sig. Nägra gevärsskott vexlades, men trupperna togo vakten. Linietrupperoa togo härpå kanonerna, och general Lecomte, som kommenderade trupperna, kunde tro att allt var slut. Men kl. 5 slogs generalmarsch i Montmartre och de öfriga stadsdelarne i Paris. Bataljonerna marscherade till Moatmartre-hdjden, hvars gatumynningar vro besatta af militär. På Pigalle-torget befann sig en jägarebataljon, hvars befälhafvare uppmanade nationalgardet att upplösa sig. Detta vägrade, och kaptenen gaf den npationalgardist, med hvilken han talade, ett hugg. Nästan i samma ögonblick sträckte ett skott honom till marken och jägarne lyfte gevärskolfvarne i luften. Nästan öfverallt och oaktadt generalernas bemödanden vägrade soldaterna skjuta, Klockan half 8 hade nationalgardisterne å sin sida ankommit till vakten vid Rae des Rosierg. Polisbetjenterna ville göra motstånd. En nationalgardist fick ett skott i höften och en annan en kula i magen Men pationalgardet var snart herre öfver vakten. Alla, som hållit den besatt, gjordes till fångar. De lemnade från sig sina värjor och man förde dem till Chåteau Rouge, en danslokal. KL half 10 var allt nästan slut. Nationalgardisterna och soldaterna fraterniserade.s En korrespondent skrifver till Etoile Belge: Efter fraterniseringen mellan soldateroa, som Uppstältt sig på Montmartrehöjden, och nationalgardisterna blef det stort jubel på ömse sidor. Detta afbröts plötsligt af vilda rop, En polisbetjent i nationalgardesuniform, hvilken man hade känt igen, förföljdes på St