Aftonbladet – 27 mars 1871, sida 2

mig deras namn. De vore värda att hängas, ja ännu värre, mrs Channing. Hon skakade på hufvudet. Att upptäcka dem, Roland, skulle ej återskänka Hamish åt oss. Förläggaren trodde att det var samme person som skrifvit dem alla, eller låtit skrifva dem och att det var någon som hyste agg emot Hamish. Det ser äfven så ut. Roland var en bild af förtviflan, men plötsligt ljusnade hans ansigte, och hans hoppfulla lynne ville åter taga öfverhand. Fäll inte modet, mrs Channing. Jag skall berätta er hur det var med mig i Port Natal. Jag råkade illa ut för en svår feber och trodde jag skulle dö. Min bädd var endast en säck med sand, der jag rullade hit och dit — så drömde jag om Helstonleigh och allihop derhemma, om Arthur och Hamish — och jag tyckte han såg på mig med sitt strålande leende och sade: Fatta mod, gamle vän, det blir nog bra.n När jag vaknade, stod der någon, som de kallade för doktor och kände mig på pulsen, men inte ordinerade ban annat än ört-tå åt mig. Krya upp er, det bjelper haltva vägen, sade han och jag blef bra igen sedan, och så kan det ju gå med Hamish. Fatta bara mod, mrs Channing! Hon log svagt. Att jag fattar mod, kan ej gifva min make helsan åter, Roland. Nejnej men, det är nog sannt, medgaf Roland åter dyster. Hvar är han? Han sofver derinne. Roland öppnade sakta dörren och steg in. Eldskenet fladdrade öfver Hamish Channings bleka drag och hans drömmar tycktes vara angenäma, ty ett leende lekte kring den vackra munnen. Öaktadt bans fridfulla slommer var det något i hans ansigte som talade om dödens ankomst och Roland var nära att brista i bältig gråt,jytnsass