Aftonbladet – 27 mars 1871, sida 2

Lyttons romaner läst någonting som erinra lom ett snarlikt förhållande. En ung artis I målade en stor tafla — stor åtminstone hans ögon — och beslöt sig för att vara osedc närvarande då en verklig mästareinom konster skulle bedöma hans verk, Omdömet ble ogynsamt, måhända hvarken strängt elle) orättvist i och för sig sjelft, men så syntet det den unge konstnären och det blef han: död, Inte omedelbart, Gerald; H han ble sjuk och reste till Italien för sin helsas skull, men sorgen tärde på hans hjerta. Han talade aldrig om huru hans bopp blifvit krossadt och hans lefoads mål förmörkadt, men han dog under det han sökte dölja det för verlden; Hamish har heller aldrig klagat.? Hvartill tjenar det att vara af en sådan natur? sade Gerald sträft. oHvad passa sådana menniskor till? Knappast för jorden., sade Ellen mildt, det finaste guldet är ej ämnadt till simpelt myntp ; JåAg skulle ej vilja vara af så bräckligt ämne att jag ej kunde tåla vid en kritikp, sade Gerald. Det vore önskligt att det ej fanns många sådana män. Kanske finnes det ej en bland tusende, Gerald.x Oroar det honom? frågade han tvekt. sam Dödens visshet? — ja, i ett hänseende, inte sjelfva döden, men skilsmessan från mig och Nelly. Jag är ej sådan som Arthur och Hamish, att jag kan vara säker på att bli hörd deruppe, afbröt Roland med en blick mot höjden, men nog vill jag hoppas att den der eländiga menniskan, hvem han än må vara, mätte förföljas af samvetsqval när han får höra talas om Hamish Channings död, Here