Aftonbladet – 27 mars 1871, sida 2

notstånd. Då skall det lyckas den desto jastigare att åter kalla idoghet och vältånd tillbaka till hufvudstaden. Då skola le göra republiken en vigtig tjenst, emedan won genom fortsatta oroligheter skulle förora allt stöd hos den allmänna meningen i Frankrike. Vi ställa dessa ord till eder, medan vi veta, att I ären i besittning af sundt förnuft, klokhet och fosterlandskärek. Men sedan vi utfärdat denna kungöelse till eder, skolen I sjelfva fullkomligt villa vårt handlingssätt, om vi från denna tund taga vår tillflygt till användandet af nakt; ty vi måste nu till hvad pris som helst, 1itan att låta en enda dag gå förlorad, sörja ör att ett tillstånd, under hvilket ordning ch allmän trygghet herrskar, fullständigt ch orubbligt återställes. En korrespondent till Times, som den 18 vå morgonen gjorde en promenad genom de stra och södra delarne af Paris, ger en skilring af dessa stadsdelars fysionomi denna lag. Vi återgifva derur några skizzer. Halfväges uppför Rue de Rivoli träffade jag på len första folkskaran, gående i riktningen åt Rue S:t Antoine och Bastiljplatsen. Bland lem var en liten man insvept i en Inveunessoläd och med en hög hatt på hufvudet. Han ycktes ha mycket brådtom; men det hinIrade honom ej att medan han gick göra eda för sin ställning. Han var nationalgarlist och angelägen att man skulle uppfatta nens position rätt. Vändande sig till dem som voro honom närmast, och deribland var jag en, yttrade han: Citoyens, klockan 5 i morse hörde jag rappel slås. Jag sprang genast ur sängen, kastade på mig min uniform, .og min chassepot i hand och skyndade till min kapten. .Skola vi marschera mot preussarne? sade jag. Nej, sa han. Huru!, utropade jag. Mot hvilken fiende skola vi då marschera? Vi skola inte marschera mot någon fiende alls,, svarade min kapten, re: geringen kallar oss, de vilja taga kanonerna på Montmartre. Jag skyndade mig hem igen, stälde ifrån mig mitt gevär och klädde af mig uniformen. För mig emot preussare men ej mot medborgare! Nej, mina herrar jag sköt på preussare, men på medborgare — aldrig!o Den stackars lille mannen vel tydligen rädd att skjuta på någon alls, ty jag såg hoaom slicka in i en tvärgata samma ögonblick han fick sigte på ksnonerna på Bastiljplatsen, men han hade ett sympatetiskt auditorium. Det berömde honom för hans patriotiska beslutsamhet, och jag ansåg klokt att säga honom att han gjort sig väl förtjeot at Frankrike, I närheten at Tour S: Jacques stodo stora hopar af bluser och ännu större hopar af nationalgarden. Maa samtalade ifrigt och allvarligt. Det var mycke fraterniserande mellan de beväpnade och de obeväpnade, och det förvånade mig att många af de törra syntes alltiog annat än vänlig stämda mot regeringen. Litet längre fran bakom Hötel de Ville sågos hundratals grupper af män och qvionor. På knutarne sågs Thiers proklamation så ryss anslagen att den änpna var våt, Grönpssksmarknaden länge hela gatan pågick som vanligt. Qvinnor gamia och unga, utropade sina varor och kommersen gick så friskt som om uppror och blodsutgjutelse vore saker man aldrig hör talas om. Men hvarenda fotsbredd af gatar var på samme gång fullpackad af män och qvinnor som talzde om morgonens tilidragelse och från alla tvärgatorna hördes de oupphörliga skriken: Till vapen! Till vapen! På Rae S:t Antoine höll ej nationalgardet vakt Deras plats hade intagits af linien. Hvar ken nationalgardisterna, som ströko omkring på gatan, eller folkmassan, visade någor fiendtlighet emot dem. Tvärtom var det tydligt, att det stycke som spelades var fraterniseringen. Folket trängdes omkring regerin: gens ansläg, som upplästes af en bland massan; kommentarierna som beledsagade viss: ställen deri voro betecknande nog. Åhå, de de: herrarne vilja nödvändigt ha en statskupp Det här, medborgare, är ju en vy upplags af fyratioåtta., och så vidare. Ett medelålders fruntimmer yar beväget attidöma skonsamt om chefen för exekutivmakten. Hi Thiers, in öll hon., är en liten beskedlig karl, men hans ideer äro litet passerade. Har har sina planer! — Aiideles som Trochu anmärkte en annan skämtande. — Jan, svarade den lilla frun, atldeles som Trochu, planer som ej daga till någonting.. Detta väckte stor munterhet och allmänt bifall. Jag begaf mig derefter öfver Qusi des Celestins och Pont de Marie till venstra Seinestranden. Vid bron hörde jag en qvinna fråga posten, en nationalgardist, till hvilket parti han ämnade sluta sig. Hans svar var mycket expressivt. Madzme, jag väntarn. Denne gode medborgare tänkte hålla med haren och springa med hundarna. Han skulle förklara sig för segraren, Pays latin var tyst. Luxembourgträdgården var ett enda läger. Långa tältrader voro uppslagna derinne, och soldaterna sutto i fria lutten och kokade sin mat vid lägereldarna. Här syntes ingen folkmassa till, och med undantag af soldaterna och de vid Boulevard S:t Michel planterade kanonerna fanns det ingenting som tillkännagaf, att någonting utomordentligt pågick eller väntades i Paris. Datsamma var förbållaalet längs Route dOrleans ända till euceinten; men då jag passerade ändan af Route de Maine, såg jag att Montrouge var i stark örelse, ehuru det för nägra dagar sedan utemnade sina kanoner. Jag har aldrig sett någobting mer hotande än folkets hållning i letta qvarter. De voro ute i tusentals på Route de Maine och ksappast en karl eller vojke var utan vapen. I ett gammalt ruckel hörnet af Rue Rochefoucault har insurrekionens general en chef öfver qvartereta npaionalgarde sitt högqvarter. Maaser af naionalgardister strömmade ut och in i lokaen. Jag såg bland dem figurer som iifligt rinrade om dem Lamartine tecknat i sin tirondisternas historia. Det fyllde en med. erklig fasa att se vapen i händerna på så