Aftonbladet – 21 mars 1871, sida 3

Statsrådet Wern kunde icke annat än varn emot, att då man skulle afgöra en praktisk fråg låta detta afgörande bero på en förutgående lös ning af en stor allmän fråga. Om det blir fråg om att ordna förhållandet med adjunkturerna vi universiteten, så gör det litet till saken om de finnes två eller flera adjunktsplatserDet är vis serligen ingenting som hindrar, att nu äfven tal om den allmänna frågan, men vid afgörandet a den speciella, bör man icke fästa sig vid denna. De hade funnits ett särskildt, trängande skäl som gjor att regeringen föreslagit dessa tvenne adjunkture: och det var, att docenterna i ämnet hålla på at lemna universitet och skola göra det om de icke se, att de kunna erhålla sitt uppehälle derstädes Då det är önskvärdt att hvarje bildad man ä hemmastadd i de nordiska. språken, liksom det för sjelständigheten i vår kultur, är nödvändig att desamma studeras, så hemställde tal., om de kunde vara rätt, att man uppsköte den förelig finde frågan, hvilken vore framkallad af ögon lickets kraf, derföre att en annan fråga äfver behöfde lösning och derföre att denna med talang förfäktats. rkade bifall till utskottets för slag. Hr Bergstedt ville icke göra frågan om Carolinska Institutet till förbehåll för lösningen af Fornnordiska adjunkturfrågan, utan hade blott velat vidröra en fråga hvars öde han ansåg särdeles vigtigt. Tal. önskade nu endast bemöta den talare som, ex officio, förklarat att vanstillande misstag förefunnits i hans första föredrag och hvilken, såsom kompetens för sitt uppträdande i denna sak åberopat sin lycka att i barberareskråets häfder ha upptäckt det frö ur hvilket det berömda karolinska institutet uppspirat. För en vanlig betraktelse syntes trädet bra olika fröet, och tal. saknade tyvärr den andre talarens skarpa synglas, genom hvilket det blifvit möjligt att se likheten. Han hade icke heller varit nog lycklig att med sin historiska forskning kunna gå så långt tillbaka som till det berömda barberareskrået; han hade helt blygsamt stannar vid den tidpunkt, år 1810, då karolinska institutet stiftades, och han hade sedan denna tidpunkt icke haft andra källor för dess historra, än Riksdagens protokoll. Riktigheten af hans citater ur dessa, allmänt tillgängliga källor lärer en hvar kunna kontrollera. Han var icke fiende till den nordiska språkbildningen, hvilken redan i 16:de århundradet hade berömda mälsmän, isynnerhet på Island, och sedan alltid haft det. Hvar och en som läst historia vet något om Isländskan och hvarje juris kandidat lär känna den då han äser landskapslagarnpe, utan att behöfva undervisning af någon nordisk språkprofessor. Det sår således rätt väl för sig att lära så mycket som behöfs för den allmänna bildningen — Såsom man kunde vänta har mycken vigt blifvit agd på adjunktslönerna såsom medel att fästa inga lofvande vetenskapsidkare vid universiteten; nen hvad inträffar sedan när man en gång anlagit en sådan lön? Den måste bortgifvas ånyo, tan afseende på om det finnes någon skicklig verson för platsens beklädande eller ej. Dessa djunktlöner bli då en fullmakt på evig tid för nedelmåttan eller något ännu sämre, och det var letta som tal. ansett värdt att undvika. Tal. rade icke väntat något understöd för sin framtällning, men sedan han funnit ett sådant hos n af kammarens ledamöter, ville han biträda lennes yrkande om afslag. Vid anställd votering vann detta yrkande 55 öster mot 39 som voro för K. M:ts af utskottets illstyrkta motion.