Aftonbladet – 21 mars 1871, sida 3

I hade icke väntat något understöd för sin fram: ställning, men sedan han funnit ett sådant hos len af kammarens ledamöter, ville han biträda i dennes yrkande om afslag. Vid anställd votering vann detta yrkande 55 I röster mot 39 som voro för K. M:ts af utskottets Itillstyrkta motion. Länsveterinärernes löneförmåner. Hr 0. F. Hallin hade i första kammaren väckt en motion, hvilken af statsutskottet blifvit afstyrkt, om beviljande af en löneförhöjning af 500 rdr åt samtlige läns-veterinärerne. Statrutskottets skäl för afstyrkandet hade hufvudsakligen varit, att då veterinärmedicinen i sin tillämpning i första rummet afsåge skyddet af enskild egendom, så syntes länsveterinärernas lönevilkor böra utgöra ett mål för vederbörande landstings omtanke. I detta ärende uppträdde: Hr Hallin, som erinrade om att, med de anspråk på bildning som man nu hyser på i frågavarande tjenstemän, vore deras lönevilkor ringa. Tal. anmärkte vidare, att utskottet bort skilja mellan distriktsveterinärerna, hvilkas verksamhet utgjorde skydd för enskild egendom, och länsveterinärerna, som bade husdjurens allmänna helsovård sig anförtrodd. De stode i detta afseende i samma ställning som provinsialläkarne, om hvilkas aflöning ingen satt i fråga att den icke borde utgå af statsmedlen. Tal. upplyste vidare, att sedan dessa tjenstemäns kurs blifvit fyra-årig och dess utom föreskrifvits att de för inträde vid veterinärinstitutet skulle hafva aflagt studentexamen, så hade freqvensen af veterinärelever till följd af de ringa utsigterna till framtida bergning, ständigt minskats. Yrkade återremiss. Hr Berlin framhöll äfven betydelsen af länsg veterinärernas verksamhet och nödvändigheten att bereda dessa vanlottade tjenstemän bättre förmåner. Han räknade för åstadkommande af en sådan löneförbättring på bistånd bland alla de af kammarens ledamöter, hvilka känna huru illa det det är bestäldt med husdjurens vård bland vår allmoge på landet. Detta mål kunde icke vinnas utsn ett tillräckligt antal veterinärer, hvilket åter förutsatte tillräckliga löner, Hr Arrhenius erinrade om hvilka stora olyckor, som skulle kunna uppstå om en allvarsam farsot utbröte ibland husdjuren och ifall icke veterinärläkare i tillräckligt antal och med tillräcklig skicklighet funnes att tillgå, samt framdrog fä mpel från England och Frankrike i detta all. Grefve Beck-Friis upplyste om att länsveterinärerna uppburo den lön af 500 riksdaler de nu åtnjuta blott för att de skulle stå till konungens befallningshafvandes förfogande. Dessutom toge de betalt för hvarje förrättning. Dertill kom att flerå landsting redan skyndat att bevilja lönetillökning åt dessa tjenstemän. Yrkade derföre bifall till utskottets förslag. Utan votering bifölls detta förslag. Löneförbättringen åt de svagast aflönade komministrarne. Utskottet hade afstyrkt K. M:ts framställning, att äfven nästkommande år en summa af 10,000 rdr skulle anslås till förbättring af de svagast aflönade komministrars och kapellpredikanters, samt pastoratsoch sockneadjunkters vilkor, på den grund att presterskapets löneregleringsfond numera vunnit en sådan tillväxt att den ifrågavarande löneförbättringen kunde med densamma bestridas. Emot denna utskottets hemställan uppträdde först statsrådet Berg, som framhöll att det vore oriktigt om man ville ifrågasätta att fråntaga dessa tjenstemän som blott ega 4 å 500 rdrs lön den ringa löneförbättring de åtnjutit. Hvad beträffade presterskapets löne-regleringsfond, så sopelsk enna visserligen vid 1870 års slut til 59,887 rår, liksom dessutom för försäljning från boställsskoar en summa af 60,000 rdr influtit ; men denna ond vore afsedd att tagas från sådana löner, som anses för höga, för att läggas till sådana som anges för svaga, och ett stort antal ansökningar om löneförbättring hade på denna grund inkommit. Som emellertid regeringen icke visste, hvilka tillgångar som kunde påräknas, hade den icke kunnat bevilja några löneförbättringar. — Blott åt ett antal af omkring tio af de aljra svagast atlönade här regeringen lemnat ett nästan bestämdt löfte om en dylik förbättring. Om man nu sammanräknar de belopp som sålunda skulle komma att utgå, så skulle dessa utgöra en summa af 16,000 rdr, eller något mer än som vore disponibelt. Det vore upplyst att löneregleringen skulle blifva fullbordad med år 1973, hvsdan tet Yfrågdvårande anslaget af 10,000 rår icke längre skulle blifva behöfligt; och då sådant vore förhållandet samt beloppet icke vore stort, men genom detsamma mången fattig prest skulle komma att undgå det armod gom eljest väntar honom så hemställde tal., att beloppet äfven för nästa år måtte beviljas. Hr Beckman skildrade många komministrars behjertansvärdt svåra ställning; så hade t. ex. en i talarens stift endast 306 riksdaler om året. Genom löneförbättringen har hans lön, liksom de öfrigas hvilka sålunda fått förhöjning, uppgått till 810 rikedaler om året, och det vare hårdi om han och de öfriga mi skälle berötvas sitt välbefinnande, vid hvilket de blifvit vane. Grefve ar Ugglas fann att presterskapets löne. regleringsfond vore stadd i en tillväxt som skulle medföra att man slutligen bl visste hvar man skullö använda den, Utskottet ville ingalunda börttaga den löneförbättring som kommit de svagast attönade komministrarne till del, men då med!-till en sådan löneförbättring kundo lagas ur denna fond, så borde detta 5fon ske, van vu onrenheim ansåg att K. M:t egde att använda räntan af fonden för fyllande af det ifrågavarande behofvet, men då frågan om lönereglering för presterskapet under år 1872 blir utredd, skulle man för detta år möjligen kunna bifalla K. M:t proposition. Talaren yrkade emellertid, ehuru han icke strängt ville bålla derpå, bifall till utskottets förslag. Hr Nordenfeldt fann det orimligt att då utom prester: apets löneregleringfond äfven funnes flera andra fonder, som kunde tillgripas, man skulle onödigtvis upptaga skatter för att bestrida en förhöjning. åt komministrarna. Man säger visserligen att om man tillgriper dessa tillgångar, så skall man framdeles bli utsatt för motsvarande brist, men då man har nu disponibla tillgångar, hvarför skall man icke tillsvidare kunna använda dem. Hr statsrådet Berg visade att utaf de räntor, som äro disponibla, hade redan en sior del blifvit använda och att af de omtalade fonderna åt