Aftonbladet – 18 mars 1871, sida 2

Efter snart åtta månaders frånvaro återom kejsar Wilhelm i går till sin hufvadad. Att det skedde under klockringoing, sggning, glädjeskott och jubelrop från hans ogna berlinare, kunna vi lätt fatta äfven an telegrafens berättelse. Glädjen är dock drig fullständig här i verlden, och så har et händt att äfven i segerbägaren kommit 1 droppe malört. Den goda staden Berlin ar, med all sin lojalitet för öfrigt, envisats tt till den nya tyska riksdagen välja om na gamla demokratiska representanter, med rbigående af d2 svärdets män, en Moitke, 2 Roon, en Manteuffel, man presenterat dem om lämpliga för situationen och välbehagliga å högsta ort. Ja, hvad ännu mera är, den ckedemokraten Johann Jacoby, som i slutet f förlidet år med några veckors fängelse på a preussisk fästning fick plikta för det han ågat uttala sig mot en annexion at franskt mråde, har i de flesta af hufvudstadens valretsar erhållit det näst högsta röstantalet, ch det är ej osannolikt att han vid ett eller nnat af de omval som här komma att ske l: an bli vald. I allmänhet skall man vid l: terkomsten ej funnit stämningen så varm om man väntat, och man anför i detta falll. tt yttrande af Bismarck. Då rikskanslern ! å hemresan ankom till Frankfurt, hade han. nder samspråket med den uppvaktande deutationen på sitt bekanta torra sardoniska ätt yttrat: I Versailles blommade redan iolerna ute i det fria; i Metz blef det kalare, och man märkte straxt att det hör till Tyskland; klimatet var der redan helt och ållet tyskt.. Med anledning af den i Frankrike rådande tämningen mot tyskarne och det sätt hvarpå len gifvit sig uttryck, har preussiska regeingen befallt att alla disponibla trupper, med indantag af landtvärnet, skola tills vidare tanna qvar i Frankrike. De oificiösa tidingarne hota med repressalier. Om den debatt som töreföll i nationalföramlingen i Bordeaux rörande frågan om lyttniogen från denna stad innehålla nu tidingaroa närmare redogörelser. Den af byåerna valda komitån hade, som bekant. föeslagit Fontainebleau, medan Thiers, å reseringens vägnar, uttalade sig för Versailles ch venstern yrkade att församlingen 0.neielbart skulle förlägga sina sessioner till Paris. Louis Blanc protesterar mot hvarje åtgärd, som kan se ut som ett misstroende mot Pais. Han erinrar om Parisbefolkningens maniga dygder under I elägringen och hennes anspråk på landets tacksamhet. Församlingens förläggande till annan ort, fortfor talaren, var farligt. Det kunde förmå Paris att välja en egen regering, och då skulle det borgerliga krigets fasor komma till de närvarande olvekorna. Dessutom skule hvart försök att fiå1taga Paris dess egenskap af hufvudstad uppväcka afund och täflan mellan de endra stora städerna i Frankrike och derigerom framkalla stora faror för den nationelia enheten. Ea deputerad af högern yttrar sig derefter till förmån för nationalförsamlingens förläggande utom Paris. Silva, en yngre deputerad från Savoyen, höll ett med stort bifall mottaget tal, hvari ban förordade församlingens förflyttning till Paris och framställde alla skälen för detta steg ur politisk och finansiel synpunkt såväl som ur synpunkten af landets ära och församlingens värdighet. Thiers, som derefter fick ordet, förklarade, att:han och hans kolleger icke skulle ha väckt denna ömtåliga och vigtiga fråga utan de trängande nödvändighet; mea dest var nödigt att utan uppskof få slut på kabinettets delning på två håll, som medförde så stora hinder för ärendenas gång. Ett ytterligare uppehåll i Bordeanx var i anseende till det stora afståndet från bufvudstaden omöjligt, och ministrarnes närvaro derstädes var i hög grad behöflig. Omsorgen för ordnirgens upprättbållande i Paris kunde icke anförtros åt prefekten eller den kommenderande generalen, och för församlingen var det ingen fara, hvart hon än begaf sig; i hvad fall som helst hade regeringens chef sin rätta plate, der faran var störst. Äfven så omöjligt var det för regeringens chef stt lemna församlingen. Sådana voro de skäl, som förmådde regeringen att vilja ha församingen flyttad närmare Paris. Han föreslog icke att straxt återvända till sjelfva Paris, men att så mycket som möjligt närma sig hufvudstaden, på det icke statsgöromålens ordentliga gång måtte lida. Fontainebleau var af flere skäl, hvilka här icke var stället att uppräkna, ingen antaglig plats; Thiers besvor kammaren att rösta för flyttnisgen till: Versailles. Han beder dem tro Honom på hans ord att denna flyttning var absolut nödvändig och icke tvinga regeringen att uppräkna sina skäl. Thiers mycket långa anförande nottalades med kraftig röst, åhördes med stor uppmärksamhet och afbröts af talrika bifallsyttringar. I fråga om tillståndet i hufvudstaden yttrade han, att den oroliga rörelsen hos en viss del af befolkningen i sin början icke var tadelvärd, ty hon var riktad mot tyskarne; men hon höll på att urarta till en brottslig och upprorisk rörelse. Emellertid hoppades regeringen att. kunua föra dessa vilseförda menniskor på rätta vägen och undvika ett borgerligt krig. Hvad mig och mina kolleger beträffar, sade han, så kunpen I räkna på vår patriotism att vi af sll vår makt skola undertrycka emöter. Vi skola deruti aldrig svika, men vi boppas att detta yttersta stalium, som för ett ögonblick väckt farhågor i Frankrike änon skall kunna besvärjas. Om vi kunna undvika blodsutgjutelse, så skola vi räkna oss till ära att ha undvikit den; vi hyste detta hopp då vi mottogo det uppdrag hationalförsamlingen gaf oss, och vi hysa det ionv. Han yttrade vidare: eburo nationalörsamligen är suverän och har kunnat göra ig till en konstituerande församling, har hon vifvit ett bevis på stor vishet, då hon inskränkte sig till uppgiften att reorganpisera unda4 MTÄonna. nAnngjt clball relä 0ms hanna a a 4 jag fö bt FR DD