Aftonbladet – 18 mars 1871, sida 2

De tårar, som sorgerna Jindrat. Men sjanga jag måste, om hjertat än brast Af rysniog och fröjd på en gång: En gosses håg är som ilvindens kast, Men ynglingens längtan är lång. Jag ser dessa ekar, som tala med skyn I Deeriogs de susande lander. Och vänskap och kärlek stå upp för mia syn. De komma igen, såsom dufvor till byn, I sabbatens heliga stunder. tt. Och evigt vid minnet det knyter sig fast Med vemodets smekande tväng: En gosses håg är som ilvindens kast, Men ynglingens längtan är lång. Och skogen är herrlig och dalen är blid, Och, leende gladt genom tårar, Jag vandrar der åter och hjertat har frid. Öch så i ett ögosblick samlas dervid Allt ljuft ifrån barndomens vårar. Och genljudet bärmar och skogarnes trast Och vestan och källornas. språng: Ea gosses håg är som ilvindens kast, Men ynglingens längtan är lång. Osktadt sin okonstlade rättframma karakter egde Roland Yorke en viss poetisk känslighet, om lät honom fiana tillämpningen af ofvanstående rader nu, likaväl som under hans landsflykt. Hans väg förde honom förbi Hazledon och William Yorke kom ut emot honom. Jag kusde nog tro att du ekulle helsa på 088.n Det är bara för Constances skuld, inte för dio, svarade Roland. Constance var samma älskliga väsen som förr, då Roland brukat anse henne som en fullkomning af allt skönt och förträffligt. Han tyckte så ännu. Hon visade honom sina barn och Roland förespeglade dem ly