Aftonbladet – 13 mars 1871, sida 2

a äfven blifvit misshandlade. Detta är dock ckligtvis enstaka fall, som icke förringa vad som yttrats om den parisiska befolkingens värdiga hällning i det hela taget. I lontroage arresterade några gensdarmer i är fyra preussiska soldateri unviform, hvilka ade trängt sig in i Paris. Man höll dem ågon tid qvar i vakten och förde dem derut till de prevssiska iinierna. I denna rörda tid ha offentliga sammankomster ifvit förbjudna genom en kurgörelse ef myn-, igheterna. Da folktalare, som bryta mot etta förbud, och de husegare, som utbyra okaler till dylika möten, hotag med fängelse. Den dag, då tyskarze höllo sitt intåg i Paris, hade flere tyska tiduipgskorrespondener begitvit sig in i den franska hufvudsta-l!g len, för att åse det väntade stora skådespeet. Flere af dem kommo likväl i verklig fara. Ett hofråd Schneider (korresponlent till en Berlintidning) omringades på en ut sidogstorna vid trinmibågen af den förvittrade folkmassan och var i yttersta fara, lå han slutligen befriades af en husarpatrull; n doktor Zählike (korrespondent till Schleieche Zeitung) var äfven i stor fara, då man upptäckte hans tyska nationalitet, och måste genom flera gator; en doktor Robolsky korrespondent till Weserzeitung) greps under ropet: en tysk spionls och hopen hade reJan kastat ett rep om hans hals för at hänga honom på en lyktpåle, då Robolsky fiek få en schlesisk jägarbataljon och i sin sn tillropade dezna: Rädda mig, landsjag är familjfarbs Soldaterna betänktel sn lades an med gevären 2; folkhopen studsade och rjade draga sig tillbaka. Soldaterna framryckte några steg med fälld bajonett — och den olycklige tidningskorrespendenten var räddad. Om det hat, som i Paris råder mot tyskarne, vitnar följande yttrande i Opinion nationale: Tyskarnes bortvisznde och förbud mot deras varor är den minsta upprättelse, m vår kränkta värdighet fordrar. Detta är ingen regeringsangelägenhet; det angår en och alla. För framtiden bör ingen social, kommerciel eller annan förbindelse emellan oss och tyskarne ega rum. Må hvsarjo tysk, som vill etablera sig i Paris, förklaras fredlös! Må do tyska turisterna hos oss ej finra annat än örfilar och värjstötarte Bland de män, som från fransk sida äro utsedda stt deltaga i fredsförhandlingarna i Brässel, nämnas det hittillsvarande sändebudet i Athen Baude och souschefen i departementet för det franska konsulatväsendet De Olereq, zom gjort sig känd genom flera utgina diplomatiska och statistiska arbeten. Man är dessutom sysselsatt att konstitnera den kommission som skall bestämma Frankiizes nya gränser. Den skall bestå st en general af generalstaben, en högre ingeniörofficer, en högre artilleriofficer samt en attache i utrikesministeriet med rang al ministre jlenigotentiaire. . Tyskarne skola å sin sida väljs. fyra kommissarier af motsvarande ställving, Kommissionens arbeten skola taga sin början i denna vecka. De tyska myndigheterna ha på förhand underlättat kommissionens arbeten derigenom att de redan sedan flera månader, på Biswarcks befallving, sjelfva utstakat gränserna för den terräng, gom detär Tysklaads afsigt att behålla, När den sammansatta kommissionen fullbordat sitt uppdrag, skola konferenserna rörande affattandet af den definitiva fredstraktaten öppnas i Brössel. Man antager att det första sammanträdet skall kunna ega rum den 21 denres. Hvad sjelfva gränslinien avgår, är man i Tyskland mycket missbeläten med att Frackrike-fött behålla Belfort. Man vill derise ett bevis på att Bismarck sörjt på bästa sätt för Nord-Tysklands säkerhet, men ej brytt eig synnerligt om att betrygga SydTyskland. Det är åter en tysk vetenskapsman som här för ordet för det eröfringslystna partiet, dem som anse att Tyskland ännu ej fått nog i penningar och område. Den bekantegeografen Kiepert har till NationalZeitung insändt en lärd skrifvelse, hvari han söker visa, att Tyskland, utom de redan afträdda distrikteroa, ännu måste ha 14 lothringeka städer och byar med otvifvelaktig tysk nationalitet. F. ä kejsaren mottog den 4 Mars af kejsar Wiiheim officiel underrättelse att freden var efsluten och hsns fängenskap till ända. Den 7 hade han ävau ej lemnat Wilhelmsvöbe. Esmzellertid sksll allt vara i ordning till hans mottagande på slottet Arenenberg i Schweiz, hvilket, som bekant, är hans enskita tillhörighet, ett arf efter hans mor, drottniovg Hortense. Furst Metternich, intim vän till den kejserliga familjen, har erbjadit henne sitt slott Johannisberg vid Rein till sonmarresidens. I England väntar man exkejsaren till Chislehurst, och Times har med anledning dersf en välkomnande srtikel, deri hoa uppräknar alla de f. d. storheter från kung Theodor af Corsica och Jörgen Jörgensen; Islands diktator, till Louis Philippe och Jefferson Davis, som efter hvarehdra tagit örikets gästfrihet i anspråk. Tidningen erinrar att äfven den nu till utseendet så mäktvige kejsar Wilhelm en gång, det var efter Februarirevolutiohen 1848, tillbragt nästan ett helt år i England. Att exkejsaren protesterat mot sin afsättniog är genom telegrafen bekant. Denna afsättning, menar han, saknar all giltighet, Gå den är uttalad af en församling, som endast är vald för att afsluta fred, men ej för att fungera som en verklig constitusnte. Denna församling ber dock en annan egenskap, som inan ej ens på 1 Wilhelmshöhe torde kunna förneka: den att vara ett verkligt uttryck af opinionen i landet. Den är, som Thiers yttrade i fredsdebatten, sedan tjagu år den första församling i Frankrike, som blifvit fritt och utan all officiel påtryckniög vald. Om kejsar Wilhelms hemresa är ännu ej något definitift beslut fattadt. Han ärsnar först inspektera samtliga tyska trupper på ti — ehura utan minsta orsak. Det finns såztvi —— LA