Aftonbladet – 11 mars 1871, sida 3

StEb allt Dar INKORSLAGECS, Så IOIGLallCE Ut oss, visat sig i klarare dager än just häl emedan försäkringsrätten under hans penu har blifvit en jemförelsevis lättläst, i hvarj fall särde!es intressant lektyr. Vi bänvis läsaren till utvecklingen af de allmänn vilkoren för sjöförsäkringens föremål (sid 319 -328) samt till den ej mindre instruk tiva framställningen af försäkring för ege eller för annans räkning (sid. 332—335.) Mei framförallt fästa vi uppmärksemheten på dei af författaren gifoa utvecklingen af försäk ringstagarens angifningsrätt (sid. 342—353) hvilken utmärker sig lika mycket genom un: dersöKningarnes grundligbet som framställnicgens ovanliga klarhet. En företagen jemförelse emellan lagtextens knapphändiga innebåll och författarens faliständiga och sakkunniga framställniog gifver en föreställving om den uppgifts beskaffenhet, han här haft att lösa. Blott i en enda punkt, nemliger med afseende å lagens 209, sista mom. (sid. 345), drista vi oss hysa en från författaren afvikande åsigt. Visserligen röjer hans tolkning icke rioga skarpsinnighet, och säkerligen vore det ur legislativ synpunkt att önska, att lagen hade förfogat i öfverensstämmelse dermed; men vi kunna dock ej fullkomligen frigöra oss från någon tvekan om, huruvida försäkringstagaren, enligt lagens uppställnivg, någonsin kan i det derstädes omrämnda fall vera skyldig att på gen bekostnad göra telegrafiska meddelanen. Sin framställnivg af skadans bestämmmande — hofvadfrägan i hela försäkringejrätten — inleder författaren med det anI märkningsvärda yttrandet, att hvad af ho(nom förut blifvit anfördt angående svårigheten i mångaj fall ait utreda den skada, som i gemensamt haveri eger rum, gäller om möjligt i ännu högre grad om bestämmeandet af den skada, hvilken det åligger försäkringsgilvaren att ersätta i följd af någon under sjöfart inträffad olyckshändelse. Ej heller här har det lyckats att åstadkomma en sådan öfverensstämmelse meilan de ledande grundsatserna, att man kan vänta att öfveralit ernå ett resultat, eom tilltredsställer lika mycket det praktiska behofvet som en sträng töljdriktighets fordrivger. Icke i någon annan del at sjörätten är den främmande lagstiftningen sins emellan mera skiljaktig; och medgiivas måste, att i sjelfva ämnets natar stundom ligga ganska stora hinder emot ernåendet af en fullkomligt noggrann utredning. Detta oaktadt torde läsaren med öss fiana, att det lyckats författaren att genom en saträrvg analys säkra forskviuger lemna all. önstlig vägledning för Get praktiska behefset sarst att dispachen r utredd med al den omaigt och fulständighet, geom på försäkringsrättens nuvarande ståndpunkt öfver kufvudt tsget är möjlig Särdeles intressant och lärorik är författarens utvecklivg af vilkoren för abondon, el-. ler så kallade fingerade eller konstruktiva totalörlusten (sid. 376—387) samt icke minst af den parlieila skadan, hvilken i affårslifvet har en: så vidsträckt tillämpning, För mången läsaro torde säkerligen innehållet af la-. gens 251 förefella temligea cklar, för att icke säga rent af obegriplig, och det kan svårligen pekas, att detta lagrums abstrakta form näppeligen är egrad att gifva synnperlig insigt i skadans utredning. Författaren har genom exempel sökt belysa samt genom kritisk behandiiog af lagtexten närmare motiverat den grundsats, hvarom här är fråga och sålunda spridt en väl behöflig dager öfver densamma. På intet ställe hafva vi fannit dedouktioren mera ötvertygande eller framställningen mera lig. Sjölagens afdelnicg om förmånsrätt till betalning ur fartyg, frakt och inlastadt gods är till en stor dei något alldeles nytt i vår lagstiftning, isynnerhet hvad angår den med förmånsrätten förenade ponträtter. Dets inotiverra anföra (sid. 111) till att rältfärliga införandet at denna sista, förefaller osa ej fullkomligen klart uttryckt, enär det här säges, att om förmånsrätten, gevom föreäljing al fartyget vore tillintetgjord, återstode r fordringsegaren, i händelse af säljarens: nsolvents, ej något annat än att för sin foriran ingå såsom oprioriterad borgenär i säljaren3 konkurs. Motiverna tyckas remligen slideles. hafva förbisett, aw icke en gång tetta kan sägas återstå, emedan de allralesta i lagen omnämnda kraf ingalunda äro personliga, så att foråringsegaren under ofvan anförda förutsättning skulle helt och hållet förlora sia rätt. Deremot äro vi med örfattsren follkomliat ense derom, att detta äl närmast bör s kas i den af lagen såom grundsats antagna inskränkta ansvarighet ör rederiet (lagens 12), hvaraf som en nödrändig följd framgick, ej blo:t att fordrivgegareu måste tillerkännas förmånsrätt; utan sti denna tilika måste kunna göras gällande not tredje man såsom en verklig sakrätt, då ordricgsgaren i motsatt fsll skulle sakna all säkerhet för betalningen af sin fordran om artyget ginge ur rederiets ego. Med den inkränkta ansvarigheten står såväl förmånsätten som den dermed förenade panträtten oskiijaktigt sammanhang. Hvilka fordrivgar invehafvaren af förmänsätt nar till betslniog ur fartyget och bruttorakten angifver författaren på samma gång an bifogar sina förklarande anmärkningar vid varje särskild. Af största vigt ficna vi bans etömande af ett i högsta domstolens prookoll anfördt yttrande mot det kongl. förlagets S 283, 2:o, hvilken lika med odmerilän och fartygets haveribidrag ställt amtliga lin, dem befälhafvaren enligt 42 ger att för fartygets behof urptaga, hvarmot lagens 275, 2:0, hit blot räknar for ringar för försålda andelar af lasten, men änvisar alla öfriga, för samma ändamål pptagna lån till en efterföljande klass. Vi örmå ej inse annat, än att de af författaen anförda skäl follkomligen rättfärdiga det onvgl. förslaget, samt. att det varit mera i keppsrederiernas eget välförstådds intresse, m den af högsta domstolen föreslagna änringen ej blifvit upphöjd tilllag, hvars uppift synes böra vara snarare att lätta, än it försvåra tillfället att erhålla penninglän åjsndra än de med bodmeri förbundna beangande vilkor, Men på detta sätt skolle vi kunna ännu inge fortfara, om vi skulle påpeka alla de ällen, hvilka äro förtjenta af läsarens upplärksamhet; vi nödgas derföre hänvisa boom till att taga kännedom om sjelfva aretöt, som i mera än ett afseende lemnar L manna Il ha. anda sö rr 21 TE ge RR kn fr JR I RR ft JA FAR RN Pi j 1 4 PR OO wN Dä Dh FÄLLA Äh a MM pa Fn NN