Aftonbladet – 11 mars 1871, sida 2

så skulle denne sedermera ha tillskrifvit mig derom. Åh, du tror det! utropade Roland och torkade svettdropparne ur pannan. Du känner inte Galloway så väl som jag. Han gkulle nog kunnat gifva ett sådant uppdrag och sedan ej tänkt på följderna; men någon borde fara till Helstonleigh Hamish gaf ej något svar, ban ordnåde sina papper. Vill du fara, Hamish? Till Helstonleigh?... Nej visst inte. Det är ej ringaste anledning dertill; jag är säker på att mr Galloway lemnat alla de upplysningar han kunnat meddela. . Om ingen annan vill, sä skall jag fara dit sjelfo, sade Roland med blossande kinder och ögonen strålande af ifver. Jag hade tänkt att de aldrig skulle få se mig i Helstonleigh igen förr än lyckan vändt sig för mig; men det vore nedrigt om jag lät mina känslor härvidlag stå i vägen för Arthurs upptäckt. Företag ingenting dylikt, tillrådde Håmish. Tio mig, Roland, det är endast din lifliga inbillning som nu missleder dig. Jag skall resa, Hamish. Jag behöfver väl ej taga med mig din tillåtelse. Jag tänker ej lemna den, sade Hamish halft leende, men i bestämd tor. Han afbröts af en skarp hosta. Då Roland stod bredvid honom och väntade tills den skulle upphöra samt såg den hektiska rodnaden på hans kinder, greps han af en plötslig erinran om någon annan som brukat hosta på detta sätt innan han dog. Du bar förkylt dig, min vän. Åh nej, det iror jag inte. Jag tycker ej om din hosta, Hamish — den kommer mig att tänka på Joe Jenkins, Blif ej stött, jag tänker ej likna er vid hvarändra. Han var en liten, klen stackare, ett